Maj är lurig.

Jag vill be om ursäkt för att jag inte skrivit på en lång stund. För er som eventuellt har saknat mina inlägg. Mycket händer i mitt liv och det är faktiskt nästan uteslutande positivt. Åh, vad härligt att kunna skriva det. Självklart är min resa genom det vidriga cancerlandet inte över även om jag avslutat de tyngsta behandlingarna.

Till exempel ska jag äta en medicin som heter Tamoxifen i tio år. Den håller mig på andra sidan klimakteriet och motar således bort den östrogenpositiva cancern. Ett piller varje kväll. Jag har ställt klockan på 22.14, fråga mig inte varför, men så blev det. Ett glas vatten o en liten vit tablett. Lika tacksam för att den finns lika noggrant skulle jag vilja poängtera att det minsann inte är en Läkerol jag tar. Den här lilla rackaren kallas ofta för rävgift med biverkningar som, utöver de sedvanliga klimateriebesvär en kvinna kan få (svettvallningar, minskad ämnesomsättning, torra slemhinnor här o där, stela leder…) ger höjd risk till blodproppar och underlivscancer. Jo just det. Lägg i ena vågskålen risk för underlivscancer och proppar och i den andra bröstcancer. Vilket väljer du? Läkarna väljer Tamoxifen. Den hjälper mer än stjälper. Risken är mindre att få de livsfarliga biverkningarna. Statistiken säger si och så. Förvisso. Men även om statistiken säger att en av tio får bröstcancer så fick jag ju full pott där. Inte 10% utan 100%. You know what I mean.

Bra saker I. Jag har fått nöjet att besöka en cancerrhabilitering. En vecka i vackra Spenshult dryga två mil utanför Halmstad tillsammans med åtta andra cancerkämpar. Bad, sjukgymnastik, Chi gong, promenader och hemmabakad äpplepaj. De två första dagarna var hur långtråkiga som helst innan jag insåg att det var ju just det här jag behövde. Koppla av. Varva ner. Dessutom blev jag väldigt trött av de samtal vi hade och de föreläsningar som gavs. Mycket känslor. På ett bra sätt. Det är en väldigt speciell känsla att sitta i ett rum med åtta andra drabbade. Hur fan hamnade vi här? Hur fan hamnade jag här? Emellanåt känner jag mig fortfarande som en betraktare. Jag kommer på mig själv att sitta och tycka att det är synd att de här människorna har fått cancer. Tycker synd om dem och tanken innefattar inte mig fastän jag är lika drabbad jag. Märkligt det där. Hur som haver kändes veckan skön och viktig med flera olika bottnar. Nödvändig.

Bra saker II. Jag har börjat jobba igen! Yippie! Känslan att gå igenom korridoren till mitt kontor och hälsa på mina goa kollegor är obetalbar. Första dagen, i måndags, kom dock en hel del av de tårar jag väntat på. Lite tafligt att det skulle ske det ögonblicket jag blev insläppt på kontoret av en av mina favoritkollegor, Elenor. Det blev så symboliskt. Här är jag! Nu är jag tillbaka, på riktigt. Min ömma chef ledde mig till min skrivbordsplats och så snällt åt mig att ta den tid jag behövde med vad jag nu behövde göra. Ja, och eventuella kolla mailen. Första timmen strömmade floder ned för kinderna och det var så skönt. Befriande. Sedan raderade jag 3015 mail i min inkorg. Inte dåligt för en första arbetsdag tycker jag. Jag jobbar nu ynka 25% fram till första juni då jag går upp till 50%. Med det sagt är jag rätt slut efter timmarna på jobbet och sover gärna någon timme i anslutning. Det där med att ha hjärnan marinerade cytostatika i sex månader tar på krafterna och även om jag känner mig starkare och, eventuellt, smartare nästan varje dag så kommer det att ta en stund innan jag är game. Veckan avslutades med att mina kollegor och jag önskade varandra trevlig helg och kommentarer som
”Ses på måndag!” flög genom luften. Åh, det blev så högtidligt för mig!
”Ja, vi ses på måndag!” tjoade jag lyckligt tillbaka.

Bra saker III. Jag har skaffat mig en författarcoach. Hur lyxigt som helst. Jag har nämligen beslutat att gå från tanke till handling och skriva en bok. Bloggen kommer att vara ryggraden. Nu hoppas jag att ni snart ska se förbättring i mitt sätt att skriva och utrycka mig. Jag skickar in texter med jämna mellanrum som efter ett par dygn returneras mer eller mindre slaktad. Helst skulle jag vilja skriva dygnet runt, det är så fantastiskt roligt!

Bra saker IV. På torsdags jag för första gången hålla föreläsning om min cancerresa. Det är kören Sarabande som ger en gratiskonsert med insamling där pengarna går till Cancerfonden. Det känns som ett jättebra sammanhang att synas i samtidigt som det känns kul att göra något som kan ändra förbättra oddsen för insjuknade i framtiden. För det är det cancerforskning gör. Räddar liv. Kören leds av en mycket inspirerande kvinna vid namn Sara Korsgren Norrby – bara att få träffa och lära henne känns som en ynnest.
-> 22 maj, 17.30 på Lundby Hembygsförening för den som vill gå.

Idag var vi och beundrade löparna på Göteborgsvarvet. Underbart väder. Trots att väderflickan på TV4 häromkvällen ville beskriva maj som lurig, (hehe!) så fick det allra finaste vädret därtill glada ungar i solen och mycket Sean Banan. Vi satt nämligen bredvid Minivarvets start som sponsras av ett bananföretag med någon form av humor på marknadsavdelningen. Alma sprang för allt vad tygeln bar och var helt slut när hon väl kom i mål 250 meter senare. Adam fick hybris efter 20 meter och jag fick rycka in för att mantla uppdraget. Bokstavligen. Och det gjorde jag med glädje. Känslan av att ha Adam på man axlar medan jag i solen på gräset vid Björngårdsvillan skumpade fram var fantastisk. Måhända gick allt väldigt långsamt, jag har ju aldrig varit någon gasell precis. Men jag lever, jag står och går, ja till och med småjoggar med en söt liten kis på mina axlar och det gjorde mig upprymd, stolt och lycklig. Jag springer, alltså finns jag! Eller för att citera den käre Louis Armstrong: ”What a wonderful world”. Sen måste jag få avrunda dagen med de ord som Adam säger varje kväll vid nattningen och de fyller mig ända från tår upp till min numera n ä s t a n yviga kalufs med värme och kärlek:

”Mammaaa… God natt, raring!”

bild

Var parkerar raketerna?!

Fick vi se pingvinerna där nere i Sydafrika då? Jo, det är så klart att vi fick! Adam fick till och med ett kärleksbett av den ena pingvinen. En mycket förvånad Adam som precis hade klättrat förbi pingvinen där på klippan vände sig om och sa ”Aj!” Inget gråt. Inget mer bara ett ”Aj!”

Adam är fortsatt en skön lirare och det kommer så många underfundiga tankar från hans trutande läppar: ”Mammaaa, har plygplan vindrutetorkare?” ”Mammaaa, finns säkerhetsbälten på båtar?” Ja du, inte alltid så lätta frågor att svara på. Alma har mer essentiella frågor som ”Du mamma, vad är kärlek?” Älskade unge, vad är kärlek? Hur beskriver man det mest underbara som dessutom kan upplevas på så många olika sätt. Kärleken till familjen. Till mina vänner. Till livet. Efter jag med stort engagemang och på största allvar försökt förklara fenomenet fortsätter hon… ”Ok, mamma, men nu vill jag ha glass.”

Vår roadtrip fortsatte efter ett par dagar i Simonstown, längs kusten och senare in över berg täckta med vinrankor. Allt badandes i sol. Efter några timmar i bilen kom vi fram till Kleinsbaai, en pytteort med hela sin verksamhet riktad mot fiske, båtturer för att se valar och, Wendels dröm sedan lång tid, möjligheten att få dyka med vithajar. Rättare sagt. Du kliver frivilligt in i en bur på 1 x 4 m och låter dig sänkas ner tillsammans med en handfull andra galningar i den nämnda buren. På båten står så personalen med fiskespön riggade med kött som de vispar runt i vattnet nära buren. Allt för att hajarnaska komma så nära som möjligt men aldrig nära nog för at nå bytet på kroken. Om jag var med? Nähäpp! Jag njöt sittandes i solen på en brygga med ett barn på varje sida.

Jag har blivit väldigt bra på att njuta. För varje dag som går så återvänder styrkan i min kropp lite, lite grand. Med hjälp av solen har jag nu gått ifrån en gul/grå nyans i ansiktet till en klädsam solbränna. Håret växer och min frisyr ser nästan självvald ut nu. Kvalitén på burret är utmärkt. Tjockt, välmående hår som växer så det knakar. Tyvärr gäller det håret från höfterna och nedåt också. Det var ju verkligen inte nödvändigt men jo. Så är det. Trots det. Självkänslan stärks. Självförtoendet byggs på. Orosmolnen avtar. Sakta men dock. Jag slappnar av och känner att min familj gör det också. Vilken resa den här vidriga sjukdomen tog med mig på. Och nu, här i Sydafrika i solen så går det faktiskt hela dagar utan att jag tänker på att jag varit sjuk. Det gick till och med så långt att när mamma frågade mig hur jag mår vid det obligatoriska samtalet strax efter att vi landat i Sverige igen, så svarade jag förbryllat; ”Lite trött efter resan, hurså?” innan jag inser att frågan är befogad. Precis innan vi begav oss iväg till andra sidan jorden sov jag ju faktiskt mest hela tiden. Och nu börjar jag känna mig mer och mer som gamla Maj. Men med en sjusärdeles energi och enormt sug på livet.

De sista dagarna förbringade vi i Kapstaden. Lugna dagar där vi ändå hann med en del shopping, tur upp på Tafelberget samt att umgås med våra vänner. Behagligt tempo i en behaglig miljö. Sista kvällen berättade jag för barnen att jag dagen därpå skulle få massage innan vi åkte ut till flyplatsen. Sen låg vi och pratade om flygresan och vad som skulle hända på den och hur det skulle vara att komma hem igen. Adam väckte mig dagen efter: ”Mamma, vakna! Du ska få mustasch idag!”

Den långa resan hem  till Göteborg gick, om möjligt, ännu bättre än resan ned till Kapstaden. När planet landar i Göteborg och vi får spänna loss säkerhetsbältena igen så vänder sig Alma om mot mig och säger uppfodrande: ”Du mamma, nu har vi flygit så mycket med flygplan – nästa gång vill jag flyga med raket istället. Var parkerar raketerna?”

no matter

 

Avtemporalisering.

Dagarna i Sydafrika flöt på i ett skönt tempo. Barnen njöt av att slippa overaller och mössor. Vi njöt av att slippa tjata om overaller och mössor. Dag två hade Wendel redan kommit in i semester-mood och visste inte längre vilken dag i veckan det var. Dag tre sa han att han aldrig mera vill lämna landet. Själv njöt jag av att återuppleva Kapstaden. Jag hade varit där för nio år sedan med bästaste vännen Tina och som barnlös singel var tempot och aktiviteterna då helt annorlunda än nu. Så klart.

Själva grunden för det jag älskade i Kapstaden då och det jag älskar nu var att få tänka igenom mitt liv och vad som blivit av det hitintills, dessförinnan och däremellan. Perspektiv. Varför lägga en massa energi på något som inte är ens önskan utan bara något du tror är din önskan? Varför ägna tid åt att få bekräftelse av andra som egentligen bara söker efter bekräftelse de med? Då, för nio år sedan, så var det min önskan en egen familj, spännande karriär, hippa event, resor samt möten med människor. Mina mål i livet har ändrats marginellt men nu med egen familj och några år visare är jag lite coolare. Vill jag tro. Tempot har dock ofta varit för högt och utan egentliga marginaler. Tack vare min familj som ställt upp för mig likt ett stabilt skyddsräcke på Autobahn där jag far fram så har det gått vägen.

Jag undrar varför högt tempo, driv och många bollar i luften generellt är positiva egenskaper att besitta? Det är ju precis lika viktigt att kunna varva ner, göra precis ingenting och få uppmuntran för det. Med åren (nu låter det som om jag snart fyller åttio, haha!) upplever jag också en njutning i att tacka nej till diverse upptåg för att hänga med barnen. Inget avancerat, bara umgås. Love it!

I Kapstaden mötte vi upp med våra fina vänner Sean och Cisse. På deras gård hade vi hyrt in oss i en fräsch möblerad trea med inglasad balkong. Utsikten var oslagbar, havet, stranden och i öster pampiga Taffelberget. Pool på området är ju även det tacksamt. Maten oslagbar. Sallader, grillat, hummer, fisk – name it! Sydafrikanerna kan sitt kök och Sean är en av de bästa på att trolla fram godsaker som fick smaklökarna att dansa balett. Tur vi hade som fick inbjudan till kvällsmat titt som tätt.

Efter några dagar i Kapstaden med plask i pool, strandpromenader samt segling med piratbåt omringad av delfiner hyrde vi en bil och styrde kosan mot Godahoppsudden. Innan vi tog trapporna upp till fyrtornet åt vi underbart god mat med oslagbar utsikt från den vackra restaurangen i anslutning. Stärkta av den tog vi först det lilla tåget (likt det på Universéum) upp en bit på berget och därifrån fortsatte vi upp för de många trappstegen. Barnen kämpade på fint. Solen stod högt, det var varmt men den friska brisen från Atlanten hjälpte oss fram. Till slut var vi uppe. Nedanför oss Atlanten som möter Indiska oceanen. Att stå där, längst ner på den Afrikanske kontinenten är svindlande. Mäktigt. Jag känner mig priviligerad, upprymd och tacksam.

Vi fortsatte sen till Simons Town. En lite hamnstad mest känd för Boulders Bay där det finns pingviner blande de vackra stenbumlingarna på sandstranden. Det lilla hotellet vi hyrt in oss på var en dröm i kolonialstil. Vi hyrde en ‘cottage’ med två sovrum, två badrum, lantligt kök och enorm terass mot havet. +27 C, inga irriterande flyfän som flugor eller mygg (bara söta höns som sprang fritt på vår gata). Överallt leende människor. I Simons Town händer inte mycket spännande mer än den där vackra stranden där även pingvinerna bor. Dit tog vi oss. Först stannade vi på en avskild plätt. Bara vi fyra. Wendel och Adam började bygga ett gigantiskt sandslott. Alma sprang behjälplig med två gula pyttehinkar fyllda med vatten vid start och med bara ett par droppar på hinkens botten vid ankomsten till Adam. Jag gick leende vid vattenbrynet och njöt av den löjligt perfekta idyllen. Känslan av ljummen sand under fötterna. Svalkande vatten. Solen i ryggen. Barnens skratt och prat… Så klättrade jag upp på en av de större klipporna. En klippa precis så där varm så att jag inte brände mig. Sträckte mina armar mot skyn och med hjärtat bubblandes i bröstkorgen vrålade jag till världen: ”Där fick du, cancer! Där fick du!”

bild-4

 

 

Plygplan

Så bar det iväg. Till älskade Sydafrika. Detta vackra land med många bekymmer men med en enormt gästvänlig och vacker befolkning. Min lilla perfekta familj och jag. Alma och Adam redo för flygtur i var sina mysiga fleece-one piece. Wendel med nerverna i en kasse, orolig för hur det ska gå att resa med en två- och en fyraåring i nästan 20 timmar. Innan vi traskade in på Turkish Airways Airbus bjöd jag på en kall öl och sa åt honom att varva ner.

Jag känner ju honom och hans resnerver vid det här laget. Även om vi bara hållit oss innanför Europas gränser och för det mesta rest mellan Ungern och Sverige så är Wendel varje gång orolig för hur barnen ska kunna sitta stilla och vara relativt lugna under resan. Det jobbigaste momentet (för honom) är ombordstigningen. Med en kväsande röst och illa dold nervositet brukar han instruerar han mig inne på flygbussen om hur vi fördelar sysslorna (jag som rest själv med barnen ser absolut inget större dilemma men låter honom hållas för familjefridens skull): ”Du tar barnen. Jag tar väskorna. Ni tar den främre trappen upp. (Det finns bara en trappa.) Jag tar barnvagnen. Jag ställer barnvagnen brevid den främre trappan. Jag fäller ihop barnvagnen. Du letar upp sittplatserna. Jag bär väskorna.” Väl på plats inne i flygplanet är han någorlunda lugn igen. Tack och lov.

Den här gången slapp vi buss- och trappeskapaden. Det var bara att traska ombord på flyget och installera sig. Första etappen gick till Istanbul. Där skulle vi vänta tre timmar på anslutande plan till Kapstaden. Alma var så nöjd med äventyret. Vi pratade om skönt väder, hav och bad. Adam var mest intresserad av att knäppa på och av sig säkerhetsbältet och prata om ”plygplan”. Hans små läppar trutar så sött samtidigt som han pekar på olika saker han ser: ”plyyyyygplanets motor…”. Timmarna flög ombord på planet. På riktigt. Till barnen fanns två, små väskor förberedda. En med snacks och en med böcker, leksaker och lite presenter från mormor och morfar. Maten ombord var förvånansvärt god. Stewardesserna trevliga och filmutbudet fantastiskt. Barnen puffade till de små turkosa kuddarna och drog upp det matchande lilla täcket till näsan och somnade. Solen gick ner. Solen gick upp. Innan vi visste ordet av så var vi framme i Kapstaden. ”Vad hände?” frågade Wendel och nickar åt barnens håll. ”Hypnotiserade du dem?”

Nej det gjorde jag inte. Men det här är ju min miljö, det jag alltid har älskat att göra. När jag reser väcks mina sinnen samtidigt som jag får en inre frid. Det smittar nog. Nya platser, nya människor. Resan är ett lika stort äventyr som målet. Dessutom är Kapstaden, allra längst ner på den afrikanska kontinenten, ett utomordentligt ställe att få ett perspektiv på sitt liv. Våra liv. Mitt liv. Intuitivt har jag känt att det här är vad vi behöver. Tid för oss själva in äventyrsfylld miljö med angenämnt klimat.

bild-52

Bye, bye! Hello!

Känslan av att tassa in hos Pia, min frisörvän på Hårmästarn, och i en timma få bli fixad, trixad och piffad i håret. Ovärderlig. Hurra jag har hår! Nu ser frisyren nästan frivillig ut.

Dagens blogginlägg tänkte jag ägna åt lite tips åt er med cancersjuka anhöriga. Vänner, kollegor, bekanta och grannar. Det är inte lätt. Att vara anhörig till en cancersjuk är frustrerande. Förutom oro för den sjuka så väcks gärna ens egen dödsångest till liv och känslan av otillräcklighet kan driva en till vansinne. Den här matchen går den sjuka själv. Det är vidrigt att se på. Till viss mån till och med vidrigare än att slåss mot sjukdomen. Den sjuka står i centrum. Den bredvid, ja, bredvid… Vad finns det då att göra? Vad ska man säga när man möts? Jag ställde frågan till mina medsystrar och följande sammanfsttar svar på vad som känns bra:

  • ”Djävla skit.” Kort och konsist samlar dessa två ord den förtvivlan som finns.
  • ”Jag kan omöjligt förstå vad du går igenom men jag finns här för dig.” alternativt ”Jag ber för dig”
  • Raka frågor. ”Hur mår du?” etcetera. Var dock beredd på att den sjuka inte alltid har lust att redogöra och respektera det.

Det som ska undvikas i möjligaste mån är följande:

  • En medlidande blick och huvudet på sne precis som om jag skulle dö imorgon.
  • ”Vilken tur att det är bröstcancer. Det är ju inte sååå farligt.” Det är fortfarande på tok för många som drabbas och som dör av bröstcancer för att ett sådant klämkäckt utttalande är rättfärdigat.
  • Försök känna in tillfället. När barnen är med så uppskattas det om ”Åh vad hemskt att tappa håret!” eller andra spöklika orosuttryck undviks. Små barn förstår inte innebörden av och risken med cancer. Men det förstår när något är otäckt, jobbigt, läskigt och tungt.
  • Cancerberättelser med dåligt slut. Ni vet. ”Min fasters mosters man dog inom tre månader… och hörde du om grannens kusin bara 17 år?” *Rys!*

Förutom frisörbesöket har jag den här veckan packat högt och lågt. Samt lugnat nervös pojkvän. Och varit på sjukhus för att få min dos Herceptin. Och lugnat nervös pojkvän. Dessutom har mina underbara föräldrar bilat ända från Växjö för att ge oss alla hej dåkramar. Åsså lugnat nervös pojkvän. Idag bär det nämligen av. Sydafrika – här kommer jag! Det här är början på resten av mitt liv.

Bye, bye - Hello!

För övrigt ber jag er hålla utkik efter mig i Expressens söndagsbilaga. Endera söndagen kommer nämligen jag att uppta en del av den tidningen. Mars, april… de vet ej ännu riktigt när.

Färre gäspningar och mer kärlek!

Jag såg på nyheterna igår. Det tillhör inte vanligheten nu för tiden. För oss är det Bolibompa som regerar om tv-n överhuvudtaget är påslagen på morgonen. På Bolibompa glädjer jag mig alltid åt inslaget ”dagens grattis” där jag tydligt får reda på vilken dag i veckan det är och vem som har namnsdag. Fantastiskt bra tjänst.

Vad olikt mitt liv är nu mot förr! Inte uteslutande negativt hela vägen. Men annorlunda. Träning flera gånger i veckan har byts ut mot att jaga mina underbara barn. Kalender fullspäckad med jobbmöten utbytt mot sjukhusbesök och att försöka sova ikapp dagtid. Gosiga nattningar istället för mediamingel. Det som är oförändrat är att jag inte hinner umgås med mina vänner så mycket som jag vill. Men jag vet att de finns där och det är skönt. Det känns även skönt att jag är på banan igen. Inte riktigt där än, det måste få ta sin tid, men lockelsen av att återvända och låta mig uppslukas av jobb samt en och annan after work finns där. Men inte riktigt än. Min själ är slutkörd och behöver byggas upp. Så känns det. Avundsjukt lyssnar jag på vänners nya, spännande jobbprojekt samtidigt som jag kväver en gäspning. Inte för att det är tråkigt. Tvärtom. Efter allt pillertrillande, giftcocktails och mental tortyr är jag bara så trött. På en pigg dag går det två i koma. Jag är så trött på att vara trött.

Återigen plockar mina goa ungar upp mig. De bryr sig vare sig om kvävda gäspningar eller sömndrucken blick. Låt mig beskriva en söndagseftermiddag. Jag duschar Adam efter avlägsnandet av en, minst sagt, läskig blöja. ”Ouuuuujdå…” hörs Alma utropa i hallen där hon just råkat spilla ganska mycket mjölk som hon hade upphällt i ett glas. Jag drar snabbt på Adam en tröja och låter honom lufta de nedra regionerna. Medan jag torkar upp mjölken (handuk som föses runt av fotvarianten) ringer Wendel. Jag går in i vardagsrummet för att främja mig från barnens tjoande i köket där de nu sitter och ritar. Efter några minuter kommer Alma med en sött rynkad panna: ”Mamma, kan du säga till Adam att det inte är fräscht att kissa på köksbordet!” Jahapp. Adam transporteras förtjust skrattandes raka vägen till badkaret igen. ”Mamma inte lässsssen…” förkunnar han nöjt. Mamma aaaaaaaaaaaaarg.” Jag börjar rengöra, skrubba och desinfektera i köket medan jag hör Adam glatt sjunga ‘Old McDonald had a farm…’ inne i badkaret. Eller? Nej det låter inte som han är i badrummet längre. Med långa kliv och nu (lite mer än lätt) irriterad följer jag hans stämma. Bockarna Bruse sjunger han nu. Sittandes på vår dubbelsäng med en öppnad handkrämstub i handen och med kräm lite överallt på överkastet. Ge. Mig. Kraft.

devilAlma

Devil in disguise…

För övrigt så förstår jag inte riktigt varför människor som utan empati och någon form av öppenhet för kulturer, etnisk tillhörighet eller sexuell läggning går under benämningen fobiker. Homofob till exempel. Jag trodde Fobi var en diagnos. På Wikipedias sida står bland annat så här:

”Fobier sorteras kliniskt in under ångestsyndrom, som alla karakteriseras av starka ångestupplevelser som orsakar lidande och i något avseende förhindrar ett normalt fungerande liv. Fobier kan idag behandlas effektivt, bland annat genom kognitiv beteendeterapi

Se där Putin. Lite kognitiv beteendeterapi på dig och de dina kanske? Nej, tyvärr. Men vad underbart det vore om dessa inskränkta människorna kunde se skönheten i olikheter. Att omfamna istället för att exkludera. Att respektera istället för att hata. Det är min önskan. Amen.

Du beklagar…

Tänk vad mycket känslor som kan kämpa om första plats på en och samma gång. Glädjen över att vara färdig med strålningen. Oron för framtiden. Oron för att sjukdomen är genetiskt betingad och att min stjärna, min solstråle Alma ska drabbas. Lättnaden över bra resultat. Irritation över biverkningar. Sorgen över att ha drabbats av en lömsk, äckligt vidriga och livsfarlig cancersjukdom. Till de kommer en massa ”tänk om…” -tankar;

Tänk om jag inte upptäckt knölen i bröstet. Hade jag levt då?
Tänk om jag inte sparkat bakut när Sahlgrenskas bröstkirurg erbjöd mig operation 90 dagar efter upptäckten av knölen. Vad hade min diagnos varit då?
Tänk om cancern återvänder. Hur uppmärksam och drivande måste jag vara?

Jag såg inte SVTs debatt om orättvisorna i Sverige vad gäller cancervård. Orkade inte. Jag läser om orättvisorna var dag i Facebookgruppen jag deltar i där andra bröstcancersystrar kämpar för livet. Jag läste dock en artikel i Expressen om Lina Baldenäs, dödsdömd i sin cancer. Trots att vetskapen finns om att hon har varit sjuk och hon får återfall kan det betyda slutet på hennes liv om hon inte får behandling omgående. Trots detta faktum så bokas hon in på operation tre månader efter de funnit den nya tumören. Artikeln refererar tv-programet. Där står bland annat: ”Pengar har blivit viktigare än människoliv. Helén Eliasson, (S) ordförande för hälso- och sjukvårdsutskottet i Västra Götaland, säger i SVT:s ”Debatt” att hon ”beklagar”, när hon sitter öga mot öga med de som drabbats i hennes landsting. – Problemet är att du beklagar och jag dör, säger cancersjuka trebarnsmamman Lina Baldenäs, 33, till henne i tv-studion.”

Många gånger har jag fått höra att statistiken i Sverige för cancersjukas överlevnad är bland de främsta i världen. Det kan vi väl inte nöja oss med så länge någon dör? Så länge någon dör, inte på grund av sjukdomens hopplöshet trots bästa vård, utan på grund av långa väntetider framtvingade av besparingar så är det erbarmligt. Oförsvarligt.

Nu har jag börjat ta Tamoxifen. En liten tablett som ska hålla borta den östrogenpositiva cancern. Förmodligen ska jag ta tabletten i tio år. Mot HER2 får jag Herceptin var tredje vecka sammanlagt 17 gånger. Det ges i droppform ner i min venport vid nyckelbenet. Tabletten har, förutom det uppenbart positiva, också biverkningar. Jag läser bara den första delen om de vanligaste biverkningarna. Så här står det:

Vanliga (fler än 1 person av 100)
Huvudvärk, yrsel, vätskeansamling, blodpropp, blodvallningar, störningar från magtarmkanalen (såsom illamående och kräkningar), obehag och/eller inflammationsliknande besvär i tumörområdet, håravfall, hudutslag, menstruationsliknande blödning, vaginalflytning, underlivsklåda, förändringar i livmoderslemhinnan.

På dagarna känner jag mig hoppfull och glad. På kvällarna kommer nedstämdheten. Illamående, trötthet, yrsel… jo visst kan jag leva med det. Men oro för proppar. Samtidigt som Herceptinet kan försvaga hjärtmuskeln. Det får liksom ta och räcka nu. När jag ska sova om kvällarna går Linas ord till politikern på repeat i mitt huvud: Du beklagar och jag dör. Du beklagar och jag dör. Du beklagar och jag dör. Du beklagar och jag dör. Du beklagar och jag dör…

Vem av oss står på tur nästa gång?

Tidigare äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: