Att leva i nuet.

Så kom fredagen och det blev en ganska omtumlande dag. Fast inte riktigt omtumlande på något av de sätten jag hade försökt att förbereda mig på. Fredagen var dagen då jag skulle få reda på huruvida min cancer är av snällare elak art eller bara elak. Liksom. Den förstnämnda skulle innebära att jag slipper fortsatt cellgiftsbehandling.

För att få timmarna att gå fram till beskedet så tog jag barnen och min fina granne Mr A med mig på lite ärenden i Majorna. Lämna tillbaka ett överkast, köpa mjölk och få Adam klippt. Solen sken. Adam sken. Alma alternerade friskt mellan glada skratt och en treårings missförstådda gnällgråt. Hos frisören kom samtalet. Dolt nummer… Jag rusade ut på trottoaren. Läkaren från i måndags presenterade sig. Jovisst, jag minns henne. Resultatet hade kommit. Tyvärr. Tyvärr var det ändå så att vi får fortsätta på inslagen bana. Heldag på sjukhuset måndag. Andra omgången cytostatika på tisdagen.  Hade jag några frågor? Nä, egentligen inte. Tack och hej… Tyngd av beskedet och med en känsla av att blivit totalt tillplattad återvänder jag till frisören och en gallskrikande Adam. Mr A tittar frågande på mig och jag bara skakar på huvudet. Nope. Inget bra svar. Vi går hem samtalandes om ditt och datt. Besvikelsen bränner. Jag beslutar mig för att tjura resten av dagen och ta nya tag därefter. Så får det bli.

Väl hemma tog jag barnen med mig till tvättstugan för att hämta upp tvätt. De buffar varandra för att komma närmare torktumlaren och tävlar om vem som får ta ut, den fortfarande varma tvätten. Jag betraktar dem med värme i hjärtat och låter dem hållas även om det tar längre tid och en del tvätt hamnar brevid tvättsäcken. Vad gör väl det? Väl uppe på gården igen springer Adam till en Bobcar och sätter sig på den. Alma skuttar framför mig. Helt plötsligt höra jag Adam tjoa ”traaaaappa, trappaaaaa”…

Hälften av vår gårds fasad är täckt av byggnadställningar då den håller på att målas om. Jag har tidigare varit på ansvarig om att täcka för de mycket inbjudande trapporna som leder ända upp till taket. Den löjliga bommen med en skylt om att Obehöriga ej äga tillträde, är snarare ett hjälpmedel för små klätterglada krabater. Adam är jätteklätterglad. Han började åla när han var fem månader och klättrade upp i fönster och handfat vid tio månader. Nu, vid snart två års ålder, tar han sig ner för trapporna lika snabbt som stora syster på 3,5 år. Händerna förflyttas med säkra tag framåt likt en apa längs med räcket och benen pinnar på så fort det bara går.

Nu var det dock inte nedför utan uppför. Nu hade Adam redan klarat av första trappan och sprang just på den 40cm breda rampen mot trappa nummer två. Blixtsnabbt inser jag att trapporna tar för lång tid – jag måste genskjuta honom. Utvändigt tar jag mig upp likt Tarzan (eller ja…). Inte för stressad bara för då tror han att det är en katt och råtta lek. Vid den andra trappan, kanske fyra meter upp,  når jag honom precis. Drar honom intill mig och lyfter honom så att han kan ta ett tag runt min nacke och sitta på min höft. Som tur är, är han medgörlig och kramar mig hårt. Nu ska jag ner. Men hur?  Inte en granne i sikte. Adam väger 15 kg, jag är nästan 1,80 lång och mellan rören är det kanske 70 cm. På något sätt så lyckas jag klättra ner samma väg som jag kom upp. På utsidan av byggnadsställningen. Hjärtat bultar men jag har full fokus. Vi klarar det.

Efter ett par, minst sagt, ilskna samtal till måleriföretaget samt Familjebostäder går pulsen ner.  Jag landar i dagens äventyr och känner att det där med att tjura inte känns relevant. Vad gör väl lite cellgift så länge barnen mår bra? Vill inte tänka på hur Adams klättrande hade kunnat sluta. Vi går upp till oss och lagar lite makaroner med ostsås. Almas favorit. Jag sätter på radion och helt plötsligt är vi uppe och dansar alla. Så befriande! Så härligt! Kika här:

Adam & Alma

PS 1 Alla tummar som har hållits blå. Alla uppmuntrande ord som har meddelats mig på olika vis. De betyder mer än ni kan förstå. Ni betyder mer än ni kan förstå. Tack.
PS 2 Trapporna blev nedmonterade en timme senare. Det tog en kille knappt trettio minuter.

Annonser

Lugnet före stormen…

Jag är inte den spekulerande typen. Inte heller brukar jag oroa mig nämnvärt. Istället har jag för vana att ha en A, B eller C plan. Hängslen, bälte och klädnypor. Förberedd mentalt. Lite så känns det nu. Fast den här gången är det ett märkligt lugn. Imorgon ska jag få reda på grovnålsbiopcidens resutat. Det är mycket på spel. Tänk om jag slapp mera cytostatika. Det hade varit så underbart. Jo, just nu är jag nog lite orolig iallafall. Förväntansfull och lite nervös. Vill inte bli för besviken vid negativt besked.

Barnen och jag var hos fina vänner i Askimsviken idag. Härliga timmar med mycket bus på standen. Jag växte upp i Växjö och där i ett område vid namn Evedal. Evedal är en av mina oaser i livet. Bara några hundra meter från Helgasjön fanns vårt lilla hus på en ganska stor tomt. Gräsmattan bestod mest av mossa. Mossmatta. Det var pappas eviga bekymmer. För mig spelade det inte nåon roll. Grönt och mjukt var det ju ändå… Min regel var att skulle jag gå och bada så var det antingen träskor eller barfota som gällde. Med andra ord så skuttade jag antingen fram på den lilla grusvägen eller så kom det ett tryggt knastrande från träskorna. Vår lilla grusväg hade hallonbuskar på ena sidan vägen och blåbärsris på den andra. Mums.

Min mamma flyttade till Sverige 1968 och lärde sig i princip perfekt svenska på bara några månader. Svenska traditioner likaså. Bokstaven ”y” har hon dock aldrig kunnat reda ut. ”Jag kan väl inte göra min mun till en fyrkant?!” säger hon uppgivet. När jag var sisådär fem år var vi i vanlig ordning nere vid bryggan. Solen sken och vattnet kluckade så där behagligt vid bryggan så som det bara kan göra vid en sjö. En ny kompis hade fått följa med hem tillsammans med sin mamma. Vi lekte. Mammorna drack kaffe och åt förmodligen mammas hembakta bullar.

Just den här dagen var jag extra sprallig. Lyssnade inte för fem öre på mammas önskemål. Till slut tappar hon tålamodet och ryter till: ”Du, du luder du!” Jag kan bara tänka mig hur det plötsligt blev helt tyst vid den lilla badviken och hur badgästerna, lite förskrämt sneglade på mamma… Min nya kompis mamma fullkomligen exploderade av skratt och så uppstod en vänskap i två generationer som bestått i snart 40 år. Coolt.

bild-30

Nu är jag snaggad på riktigt och det känns helt ok. Att håret faller är ju bara ett bevis på medicinen fungerar, eller hur?! När jag blir kal kommer dock perukerna att åka på. Hur det nu ska gå? Alma reaktion när jag drog av mig peruken och visade det lilla som var kvar av håret, var att ta på sig peruken och nöjt galoppera runt med den. Idag uttryckte hon önskemål om att klippa sig i samma frisyr som jag… Så flög all min flintisångest sin kos. Tack o lov för barnen.

Svindlande tanke

Mina bröst och jag har alltid haft en bra relation. Jag var för den saken skull inte en av de som sprang omkring toppless när det begav sig men dock; mina brösten har varit finfina följeslagare genom livet. Från det till att bara vilja bli av med dem känns konstigt men det är så det känns nu. Tankar som aldrig slagit mig in förr om plastikkirurgin och dess fördelar finns nu helt naturligt närvarande. Bort med det gamla in med det nya. Bort med det sjuka in med det friska. Undrar om jag få vara med och bestämma…? Äpplen, päron eller modell stekta ägg? Jag som aldrig tänkt greja till något utan snarare levt med mottot ”Låt de som är 20 år få ha sina 20 åriga kroppar” Nu går jag omkring och stirrar på andra kvinnors bröst. Tycker de ser kvinnliga och vackra ut. Stora som små. Tycker mina bara är skrutt.

Idag var jag på bröstkirurgen igen. Dags att göra om grovnålsbiopciden. Blev snabbt remitterad till mammografin där de, med hjälp av ultraljud den här gången, gjorde om proceduren. Innan dess hade jag  ett hoppingivande samtal med en av läkarna. Det de hittat i den första biopcin är något som heter cancer in situ och är den ”mildaste formen” som behandlas med kirurgi och strålning. Med andra ord så görs biopciden om och blir resultatet detsamma så kommer jag att bli opererad och få strålning istället för fortsatt cytostatikabehandling. Helt galet. Risken finns fortfarande att det är en elakare grad av cancer och då fortföljer cellgiftsbehandlingen.  Tänk om jag slapp! Jag känner mig helt sprallig.

Så nu, mina vänner, skulle jag vilja be er om lite av den kollektiva karman ni varit så generösa med hitintills. På fredag ska jag få labbresultatet och om vi alla tills dess håller tummar, kniper tår och lår så kanske jag slipper mera cellgift. Svindlande tanke. Och målbilden kändes helt plötsligt så mycket närmare: Hello Africa!

målbild

Overklig verklighet

Vilken sommar. Vilken sommar! Vilken sommar… Jag har nu med högsta ambitioner gott in för att ladda alla mina sinnen med så mycket positivitet, sol, värme och kärlek som möjligt. Allt för att maxa mitt psykologiska välbefinnande inför vad det nu är som väntar mig i höst. Jag har fortfarande svårt att greppa situationen. Än så länge är allt bara ord sagda. Jag vaknar på morgonen och har till och med glömt bort att jag är sjuk. Tydligen väldigt sjuk. Overkligt. Håret är kvar och förutom att jag har stora koncentrationssvårigheter så mår jag bra. Det är skönt. Igår var vi på Donsö hos härliga vänner. Idag fick vi finbesök från Halmstad. Imorgon Robbie Williamskonsert.

Sen gör sig min nya vardag påmind. Posten måste vara överlycklig över alla brev som skickas från Västra Götalandsregionen. Minst ett om dagen. Ofta tre. Lucky three? Diverse inbjudningar till blodtester och installation av CVK (central venkateter) inför de kommande cytostatikabehandlingarna. CVK-n är en tunn slang som jag tror  kommer att hänga i armvecket eller på handen. Det blir lättare att koppla på cellgiftet via den. Slangen hänger ut en bit så jag hoppas de ger mig tips på hur jag kan skydda den mot nyfikna och oförsiktiga barnhänder. Det optimala för mig hade varit en så kallad port a cath. En liten port som opereras in vid nyckelbenet. Väntetiden till att få en sådan är längre än hela cytostatikabehandlingens 18 veckor får jag höra. Synd.

Det är nu tio dagar sedan jag fick min första cellgiftsbehandling. Några dagar innan, den 5 juli, hade det gjorts en grovnålsbiopcid för att klarlägga vad för typ av bröstcancer jag har. Det finns över 50 sorters cytostatika. Det gäller att matcha så bra som möjligt. Då resultatet inte hunnit komma till första cellgiftsbehandlingen fick jag en cytostatika som brukar fungera. Tills nästa behandling vet onkologen vilken typ av cancer jag har och kan då justera medicinen till det optimala. Biopcidens resultat tar ca en vecka att få. Med andra ord så borde Sahlgrenska Sjukhusets bröstkirurgi ha fått svar runt den 12 juli. Idag, 19 juli, är det exakt två veckor sedan testet gjordes och jag ringer till bröstkirurgen för att höra om de kan ge mig information om vilken cancer jag har.  Labbutfallet har kommit men sköterskan säger att bara en läkare får uttala sig. På bröstkirurgen finns idag ingen läkare som hinner detta utan jag kan vänta mig ett samtal på måndag mellan 12 och 14. Jag ringer då Jubiléumskliniken och de lovar att försöka återkomma under dagen.

Ett par timmar senare är jag på väg hem från mataffären. Syskonvagnen dignar av överfyllda kassar, en balanscykel samt två trötta och hungriga barn. Då ringer en läkare från bröstkirurgen. Tydligen har biopciden misslyckats. De har inget resultat. Således måste den göras om. ”Jaha” säger jag i luren ”men vad jag förstår så har ni ju fått resultatet i början av veckan. Varför har ingen ringt mig?” Med mycket enkel matematik så tar det ytterligare en vecka innan resultatet kommer och det är ju utan marginal den dagen jag ska få cellgiftsbehandling nummer två” Jag fick inget bra svar på varför jag hade fått vänta men jag var välkommen upp till honom, ja nu på en gång skulle passa fint. Jag tittar på luren, på Adam som är halvägs ur vagnen och sen på Alma som febrilt försöker öppna en påse med äpplen i. ”Jag kan vara där om två timmar” svarar jag men tydligen fanns det ingen kvar då utan jag blev istället inbokad till måndag.

Frustrerad. Förbannad. Trött. Frågorna bubblar i mitt huvud: Vad hade hänt om jag inte ringt? Vad är risken med att få fel cellgift? Varför tas det så lätt på uppgiften? Finns det någon med yrkesstolthet på Sahlgrenska sjukhuset? Finns det någon som eventuellt skulle kunna tänka i två steg utan att patienten själv agerar först? Jag tror inte att det går troll i handhavandet av just mitt ärende. Tyvärr. Jag hörde en del hårresande iaktagelser av min mamma när hon var cancersjuk för några år sedan. Ni vet, en sådan där galen historia som man tror är en skön skröna fast när det är ens egen mamma som varit med om det sätter man skrattet i halsen. Tanken på hur många patienter förlitar sig på att deras ärende sköts och att de tror sig få den bästa av vård i den bästa av länder gör mig illamående. Så fel de har. Så fel. Hade jag inte ringt GP efter första mötet med bröstkirurgen så hade jag fått vänta nio veckor på en operation som Socialstyrelsen rekommenderar utförs senast inom tre veckor. Det finns inte en onkolog som kan se mig i ögonen och lova att inte cancern sprider sig under den tiden. Det handlar om liv. Det handlar faktiskt om liv. Mitt liv.

Vilket klister!

I det ögonblicket som jag såg barnen svänga runt krönet vid tullens utsläpp på Göteborg City Airport släppte alla spänningar. På en nanodel av en sekund fylldes jag med energi och glädje från topp till tå. Kärlek i kubik. Min familj. Min. Vilken lyx att säga det och vilken lyx att ha en. I lördags var det den bästa medicinen och energikicken på länge.

Min förmiddag hade varit lugn med lite småfix inför ankomsten. Handla det sista för grillning på vår vackra gård. Äta en god sushi innan frisörbesök.  Nere i vårt hus i Szentendre, Ungern tedde sig livet något annorlunda. Barnen hade knappt sovit och hade humörsväningar på grund av det. Många humörsväningar. Väl framme på Budapest flygplats lugnar sig barnen. Då blir Wendel stoppad i tullen för de tror sig ha sett spår av kokain på barnvagnen. Åtta personer i olika kostymer marscherar fram och synar båda vagn och resesällskapet med bistra blickar. Olika metoder diskuterades, borra i handtaget, pensla på något. 40 minuter senare släpps de helt oskyldiga, så klart, och kom i sista minuten på flyget.  Funderar på om det där limmet jag reparerade handtaget på barnvagnen med kan vara boven i  dramat. En kopia på Karlssons klister, sånt där snabbtorkande lim. Jag fick ju fyra små tuber för 12 kronor och de sitter som berget. Undrar just…

Frisörbesöket ja, något jag var ganska pirrig för. Jag hade beslutat mig för att klippa mig kort. Då jag får en hög dos av cytostatikan FEC komer jag förmodligen vara helt utan hår inom 14 dagar. Det känns så surrealistiskt. Skallig. När var jag det sist? September 1971? Flera har tipsat mig om att avdramatisera i möjligaste mån genom att klippa håret. Med andra ord är det inte så mycket och långt hår jag tappar om några dagar. Fina Pia på Hårmästar’n skämde bort mig totalt och trots jag inte tyckte det var så noga när nu ändå allt kommer vara borta snart så uppskattade jag verkligen att bli extra omhändertagen både i badet som i klippstolen. Riktigt bra blev det. Imorgon ska jag så till Göteborgs Perukmakeri och låta mig bli friserad med mitt nya hår på. Det håret är så otroligt likt min orginalhår. Undrar just vad de få ännu ovetande grannar tänker när jag nu ena dagen kommer i kortsnaggat och andra dagen kommer i längre frisyr. Hittintills har jag inte ångrat en sekund att jag så öppet berättat om mitt tillstånd för vänner, kollegor och ja – via Göteborgs Posten alla. Fantastiskt uppmuntrande samtal har givit mig självinsikt och lärt mig så mycket. Men det är den personen jag är och jag har full respekt för de som hanterar sina liv mera diskret.

Nå, tillbaka till den efterlängtade hemkomsten av min familj som faktiskt slutade med att jag blev totalt bortkollrad och blåst. Wendel hade nämligen tillsammans med min kusin Judit och Mr M gjort upp en plan. Så när barnen somnat lockar Wendel ut mig för att ta en cykeltur i den ljumna sommarkvällen, eventuellt ta en drink någonstans. Det som hände därefter är våra exklusiva minne. Så mycket kan jag iallafall berätta att hotellrummet som i hemlighet var bokat var jättetjusigt, maten ljuvlig men det underbaraste av allt var ringen jag fick. Vi är nu förlovade.

familjen

Nedräkning till lycka…

Det här med att gråta va…? Inget jag brukar ha problem med. Säg till bara så kommer det en skvätt. Det hade i detta nu varit en härlig befrielse men det verkar som tårarna har gått motsatta hållet. Kvar finns en torr och trött blick i mina ögon. Samtidigt. En bit längre ner. Där ligger den och gror. Jag känner ju det. Den s t o r a gråtattacken som skulle vara så förlösande nu. Den ligger liksom inklämd mellan lungor, själ och hjärta. Trycker och tynger. Första natten jag vågar mig på att sova själv. Tror det går bra. Gråten får gärna hälsa på.

Det finns de som frågar rakt på och så finns det de som försiktigare forskar i temat. Frågan är helt relevant. Varför är inte min pojkvän och mina barn med mig nu? Vad kan vara viktigare i den här stunden än att vara tillsammans? I ett samtal med en kär granne så satte hon fingret på det jag känner.

Faktum är att jag har behövt att få ha de här två veckorna för mig själv. I sällskap med andra, förvisso, men ändå så har jag fått ro om mig själv. Jag har inte lyckats greppa den här bisarra situationen än (kommer jag någonsin?) men jag har lyckats komma en bit på väg. I två veckor har jag sovit relativt gott, vaknat i lugn och ro, tagit en powernap när jag kännt orken tryta och, framför allt, kunnat ta dagen som den kommer. En småbarnsförälder sällan förunnat.

Till det så kommer det min granne sa. För mig har det varit skönt att den inplanerade sommaren med fyra veckor i Ungern där barnen, ja vi alla älskar att vara, fick ha sin gilla gång. För dem. Det gav dem ro. Det ger mig ro. Wendel finns i deras närhet. Att vända upp och ner på hela sommaren, dra i handbromsen, bryta upp, åka hem hela gänget hade varit att göra tillvaron, om möjligt, ännu rörigare. Nu har jag haft vetskap om att de har haft hur sköna dagar som helst med människor som älskar dem och gör allt för dem. Det har givit mig inre frid.

Med det sagt har jag saknat dem alla något oerhört. Goaste barnkramar, Underfundiga resonemang och klingande skratt. Och jo, för all del, så har det funnits viss saknad av  de dagliga doserna av trots. Men nu, alldeles imorgon så kommer de hem. Hem. Hem! Hurra! Det pirrar i hela kroppen, presenter är förpackade och Almas beställning på lördagsgodis står redo. Wendels starka armar och varma famn kommer jag inte lämna några längre stunder. Han ger mig lugn. Trots vi har varit ifrån varandra så har vi haft de vackraste av samtal. Varje dag. Han gör mig hel. Alldeles brevid eller på en telefonlina från Ungern. Välkommen hem min älskade familj, välkommen hem…

bild-24

Tack för hickan!

Gårdagen var så fint planerad. Först skulle jag kika in hos Göteborgs Perukmakeri, sen cykla hem och packa om min övernattningsväska varpå jag skulle till Jubiléumskliniken för att få min första cytostatikabehandling. Sedan middag hos min goaste vän Mr M. Häpp! Lite nervös var jag inför behandling. Lite osäker på om jag skulle gå själv eller inte men på det hela samlad, glad och med solen strålande. För att citera min dotter 3,5 år ”Vet du, solen är min kärlek!”

Besöket hos perukmakaren var jättetrevligt. Proffsige Hasse har varit med i branschen sedan 1968. Övervägande peruker för cancersjuka men även Lill Babs hade shoppat en del till sina shower där berättade han. Trots att hennes inköpare och han inte alltid dragit jämnt så finns där allt en glittrande Barbro Svensson inramad hos honom på kontoret. Jag provar ett par peruker och får en tid lite senare under eftermiddagen att träffas och gå igenom alternativen.

På trappan ner från perukmakeriet händer det. Jag får en mental knytnäve rakt i magen. Jag tar tag i räcket och ser mig efter var jag kan sätta mig. Huvudet snurrar, jag är helt kraftlös och känner mig spyfärdig. Psyket har kommit i kapp mig. Jag är inte ledsen, gråter inte men är helt knockad av situationen. Jag försöker samla mig. Andas lugnt. In…ut… Istället för att cykla hem stapplar jag till min vän med frisörsalong mitt i stan. Där gömmer jag mig ett par timmar. Pustar. Får ett energigivande telefonsamtal.

Tillslut är det dags att ta sig till JK. Jag är lugn om än nervös. Cykelresan är besynnerlig. Ni vet, de där drömmarna man kan ha om hur man springer men inte kommer någon vart. Precis den känslan hade jag i benen. Jag fick tvinga dem att trycka pedalerna runt och det gick så trögt. Funderingar på att ta med mig någon till kliniken har, som sagt, snurrat i huvudet men jag har kommit överens med en vän att jag kan ringa henne under behandlingen när jag vill. Det passar mig perfekt. Känner att jag vill ha min sfär och ta in information själv den här gången. Till slut är jag framme.

Återigen är personalen jättevänlig, ”Här är ditt rum, där finns en TV. Vill du ha något att dricka finns det här och om du behöver något annat säg till. Mia kommer snart.” Fåtöljen är hur skön som helst. Jag är hur svårstucken som helst. Det vet jag ju men varför just idag. På fjärde gången lyckas det. Mia förklarar vad de tre olika påsarna innehåller, hur jag kan reagera och att jag kommer att få med mig medicin hem. Kortison och något som tar bort illamåendet vid behov. Jag börjar känna mig frusen och Mia hämtar snabbt ett täcke. Jag somnar innan hon lämnat rummet. Efteråt är jag lättad. Nu kan jag pricka av första gången. Bara resten kvar. Nu har vi satt  igång processen. Nu kör vi så det ryker!

Perukbesöket går som en glans. Jag vill helst ta med mig den urtjusiga peruken hem på en gång men den ska tydligen sys in och justeras. Typiskt. Det håret såg precis ut som mitt hår fast med lite längd, flärdfull frisyr och hade passat perfekt på middagsbjudningen.

Höstens frisyr

Jag har förstått att många tänker på mig. Inte bara min kära familj och mina älskade vänner utan även helt okända – eller ska vi säga nya vänner. Förutom att jag känner kraften av era tankar ofamna mig ett av de finaste karman jag kan önska mig så har det också resulterat i att jag fått hicka. Jag som aldrig hickar. Flera gånger om dagen och även i natt. Det känns fantastiskt! Tack för hickan!

Tidigare äldre inlägg

%d bloggare gillar detta: