På krigsstigen

Tisdag 2 juli 2013.
Jag sätter mig till rätta vid datorn och klickar mig in på GP-s hemsida. Visst har de gjort en följetong om både sjuksköterskebristen i sommar och hemtjänstens stora brister? Kanske skulle de kunna vara intresserade av att skriva något om mig. På natten har jag drömt om tjejen med den gröna blusen och sett hennes sammanbitna min om och om igen. Hon hade säkert inte fått ett mycket bättre datum för operation. Och vad hände med damen som gick in efter mig. Kom hon att bli erbjuden en tid i september måntro…?

En annan tanke som slagit mig är att långt i från alla är så oblyga och munviga som jag. Skulle jag behöva skulle jag kunna tänka mig att ringa runt till de olika sjukhusen för att få en snabbare operationstid. Redan i Ungern var jag i kontakt med både ungerska och amerikanske läkare. Men jag hade säkerligen inte kommit undan utan tårar och enorm psykisk press. Krafter som jag behöver så väl för att fokusera på att bli frisk. Många har säkert bara tagit emot sitt besked och accepterat det. Litat på läkaren. Frustrerade och rädda men utan kapacitet att orka eller våga göra mer. Det här sporrar mig. Hoppas jag kan hjälpa flera.

Jag skriver ett kort men koncist meddelande i formuläret på GP-s hemsida. Inom loppet av fem minuter får jag svar: ”Kan du tänka dig att delta med namn och bild?” Jag tvekar en halv sekund och sen svarar jag att det kan jag visst det. 15 minuter senare ringer en reportrer. Vi samtalar och ju längre samtalet går ju mer skakar jag. Upprörd över situationen är bara förnamnet. Reporten tycker det hela verkar intressant och vill gärna göra en artikel. Vi bokar även in tid för fotografering. Innan vi lägger på säger hon att hon nu ska ringa kirurgens högste höns och ställa en och annan fråga… Jag ler för mig själv, fortfarande med händer som skakar av ilska sedan måndags läkarmöte. Nu börjar det hända grejer. Motiverad letar jag rätt på Patientnämndens hemsida. Där kan klagomål lämnas när man känner att man har blivit felbehandlad med risk för ens hälsa. Skickar ett mail dit med. Så här får det inte gå till.

På eftermiddagen har jag träff med min chef på Gothia Towers. Bättre chef får man leta efter. Hon säger de rätta sakerna. Stärker mig utan att sätta press på mig. Mina fina kollegor ger mig alla kramar och stöttande ord. Det känns overkligt att gå runt och prata om att jag har bröstcancer. Jag. Bröstcancer. Alla jag har berättat för reagerar olika. Olika erfarenheter eller rädslor styr.

På kvällen går jag på mitt livs första Zumbapass. Jag vill pumpa mitt liv med roliga händelser. Suget efter träning är stort. Zumban blir en 60 minuter lång fniss – precis vad jag behövde!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: