Kalla fötter

Fredag 5 juli och veckans andra läkarmöte. Idag inträffar det så kallade ö-rådet. Det ska beslutas om vilket sätt cancern ska besegras på. Pirrigt. Jag är laddad och tänker på en av mina härligaste vänners tillrop: ”All in! High five!”

Frukost med mamma som stannar hela veckan. Skönt. Jag är inte stabil nog att vara själv nu. ”Ta på dig om fötterna!” säger hon på samma sätt som hon gjort sedan jag var liten knodd. Funderar på om jag ska informera henne att jag är 42 årig tvåbarnsmamma och eventuellt själv känner när jag fryser om fötterna… Men idag blir jag inte irriterad utan tycker bara att det är gulligt att hon bryr sig om mig, hela mig, ända ner till tårna. Vi pratar om hur det var när hon fick cellgift, vilket skett två gånger. När håret börjar trilla av. Vilken frisyr jag ska välja på peruken om mitt hår också faller av. Jag kanske skulle satsa på en helt ny frisyr. Page tycker mamma. Njaaa, en cool lockig frisyr kanske, svarar jag. Och en bandana att ha hemma när jag busar med barnen.

Minuterna innan jag blir inropad till läkarkonferensen så får jag samtal av Patientnämnden som jag mailat tidigare i veckan beträffande incidenten i måndags. Kvinnan var jättetrevlig. Tackade mig för mailet och sa att det var helt rätt agerat av mig. Under inga omständigheter får patienter behandlas på det här sättet och det är ju dessutom med fara för patientens hälsa. Hon rekommenderade mig även att anmäla ärendet till IVO som är Socialstyrelsens nya namn. Blanketterna kommer på posten.

Mötet går snabbt. Det känns som att beslutet redan är taget om hur jag ska behandlas. En grupp med vänliga ansikten ser på mig när jag kommer in. Även sjuksköterskan från i måndags är där. Skönt. Jag gillar henne. ”Så, det är ni som kommer att bli mina nya vänner för den närmsta tiden”, tänker jag.  Jag får klä av mig på överkroppen och var och en undersöker mig noggrant men varsamt. Det känns inte alls så utlämnande och hemskt som jag föreställt mig. Jag behöver inte lämna mötesrummet utan får direkt besked om att jag kommer att få cellgift först och att jag i anslutning till mötet får göra grovnålsbiopciden. Nästa möte kommer att ske på måndag då, vad jag förstår, schemaläggning och information om cellgift kommer att delges.

Efter mötet traskar kirurgen, sjuksköterskan och jag upp till ett rum där biopciden ska ske. Kirurgen är nöjd: ”Ja nu har du nog fått den snabbaste hanteringen i mannaminne” Jag orkar inte ens svara. Hade jag bott i någon annanstans i Sverige hade jag redan blivit opererad… Jag blir ordentligt desinfecterad och får en lokalbedövning av en mysig, äldre man som tydligen är den bäste bröstkirurgen i huset. Han utstrålar trygghet. Trots det är jag är enormt nervös för hur ont det kommer att göra. Grov nål – det låter inte skönt. Inte skönt alls faktiskt. Jag håller ett hårt tag i sjuksköterskans hand och väntar på smärtan. Jag blundar och tänker AlmaAdamAlmaAdamAlmaAdamAlmaAdam… Nu tar jag de första stapplande steget på en ofrivillig resa och jag gör det för dem. För oss. För mitt liv.

Annonser

8 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Sofie Alvarsson
    Jul 06, 2013 @ 09:54:22

    Du har (minst) en gåva Maj och det är din berättarförmåga. Nästa sommar är du sommarpratare i radio och det svär jag på!

    Svara

  2. lasasvenska
    Jul 06, 2013 @ 11:18:11

    Maj.
    Det är som att läsa min egen historia i GP idag. Bara lite andra datum.
    Vi är i samma ålder, jag har tre små barn (min yngsta var 6 månader) och min mamma hade bara några månader tidigare behandlats.
    Jag fick beskedet om snabbväxande och aggressiv bröstcancer av en läkare på vårdcentralen en fredag eftermiddag. Tur att jag inte var där ensam för då hade jag aldrig kommit hem igen. Veckorna, först fram till besök på SU och sedan ytterligare fram till operation, är de värsta veckor jag har levt. Operation, cellgift, strålning och ett fruktansvärt år. Jag har träffat samtliga kirurger på SU känns det som och lidit av att inte någonsin få träffa samma utan ständigt få dra min story på nytt och sitta och gråta framför en ny läkare. Jag har imponerats av det medicinska kunnandet och lika mycket förundrats och förfasats över avsaknaden av den mentala biten. Hoppats på att någon ska fråga hur jag mår. Egentligen. Eller fråga hur barnen hanterar det eller hur vi hanterar det med barnen eller helt enkelt bara fråga hur vi som familj mår. Eller kanske till och med våga fråga hur jag hanterar de mörkaste tankarna.

    Tack för att du ställde upp med namn och bild så att jag, och säkert flera med mig, fick läsa din och samtidigt min egen berättelse.

    Svara

    • majstory
      Jul 08, 2013 @ 08:34:59

      Tack för ditt inlägg. Din berättelse är både skrämmande och fascinerande. Är det kanske en regel att inte ha empati? Eller är det en skyddsmur för att personalen inte orkar ta in mer? Vi hörs! Ta hand om dig så länge. Kram.

      Svara

  3. Marja Leppänen Pastorino
    Jul 06, 2013 @ 11:41:17

    håller med Sofie

    Svara

  4. Annika
    Jul 06, 2013 @ 11:51:48

    Kära Maj! Har precis läst om dig i GP. Blir heligt förbannad av det jag läser. Har själv haft aggressiv bröstcancer- trippel negativ för 3 år sedan. Jag fick en kirurg som ville operera mig så fort som möjligt för att minska spridningsrisken. Inom en vecka gjordes en mastektomi och axillutrymmning. Har stått på mig mången gång sedan dess. Behöver och vill du ha hjälp, tips och råd så hjälper jag dig.
    Allt gott. Kram Annika

    Svara

  5. Christel
    Jul 06, 2013 @ 16:36:43

    Maj! Det är en ren fröjd att läsa dina texter, även om jag innerligt önskar att jag sluppit. Tänker på dig! Kram Christel (på Björkö)

    Svara

  6. Karolin Wahlman
    Jul 07, 2013 @ 10:23:37

    Hej Maj!
    Säger som de andra du skriver fantastiskt bra men det är så hemskt att det är en sann berättelse. Sänder miljoner styrkekramar till dig! Kram Karolin (Sofies andra syster 😉

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: