Chockerande måndag

Måndag morgon. Idag ska jag träffa kirurgen på Sahlgrenska som kommer att undersöka mig och meddela vilken dag jag ska opereras… om det nu inte blir cellgift först. Jag är taggad. Förmiddagen känns som en evighet men så sitter vi i väntrummet. Mamma, som stödperson och extra öron, och jag. Pappa väntar på bottenplan i receptionen. Jag vill inte ens föreställa mig vad de går igenom. Tanken på att något av mina barn skulle ha cancer får mig illamående. Vi är där i god tid men det drar över på lite grand. Helt plötsligt kommer en tjej ut ur det rummet jag snart ska in i. Söt med fräsch, grön blus. Hon stapplar ut helt grå i ansiktet. Jag ryser. Skönt att jag har sällskap.

Vi får komma in i ett helt vanligt undersökningsrum. Blir presenterade för en läkare och en sjuksköterska. Sjuksköterskan ser sammanbiten ut. Ja hon ser nästan lite sur ut. Hoppsan, tänker jag, någon som vaknat på fel sida. Vi sätter oss och läkaren, kirurgen, berättar om min situation. Jag lyssnar koncentrerat och konstaterar att jag förstår allt han förklarar mycket tack vare genomgången igår kväll. Det finns två vägar att gå. Cellgift innan operation – cellgift efter operation. Fördelar. Nackdelar. Hela bröstet borde tas bort. Främst av hälsoskäl men han nämner att rekonstruktion så småningom blir enklare. En kostnad sjukhuset står för. Jag är tydligen en patient med hög prioritet beroende av tre aspekter:

  • 42 år ung
  • Relativt stor tumör i bröstet
  • Nära relation (min mor) till cancersjuk

Till slut kommer vi fram till det jag väntat på mest av allt. Operationsdatumet. Då redan tio dagar passerat sedan beskedet om cancer meddelades mig så hoppas jag på en snar operation. Barnen kommer hem om två veckor, hoppas, hoppas innan dess…

Kirurgen vänder sig till sköterskan och ber henne ge mig nästa datum för operation. Hon tittar på mig med tom blick och säger 30 augusti. Oj, tänker jag – 30 juli är ju jättelångt borta… Därefter hör jag vad hon säger. Hjärnan exploderar. Tårarna sprutar. Jag greppar tag i stolen och nästan skriker: ”Nej! Nej, nej, nej… det går inte. Det är för långt bort. Jag kan inte vänta! Jag har två små…”

Kirurgen försöker lugna mig. Det finns ingen medicinsk fara med att vänta. Jag förstår att det är psykiskt jobbigt men det finns ingen medicinsk risk. Sen finns även möjligheten att själv ringa runt till landets olika sjukhus och höra om någon kan ta mig tidigare. De bistår mig gärna med en telefonlista. Jag tittar på honom med nollad blick. Tårarna forsar fortfarande. Sjuksköterskan går ut ur rummet och kommer tillbaka igen. Något är klottrat på ett block. Kirurgen och hon utbyter blickar. Sedan berättar han att det finns ett alternativ. Varje fredag samlas 5-6 läkare. Både onkologer och kirurger. Det är en konferens där en handfull specialfall diskuteras. Jag skulle kunna vara en av dem. Han förklarar att konferensen sker i ett vanligt mötesrum. Jag kommer att få stå med bar överkropp medan de frågar mig och undersöker mig. Därefter får jag gå ut och beslut tas huruvida jag kan få börja med cellgift istället för operation. ”Ja, he he, det är lite som ett ö-råd” säger läkaren och jag känner hur det vänder sig i magen. Jo, det är ju också ett sätt att uttycka det. Mötet avslutas med att sjuksköterskan tar mitt telefonnummer och lovar återkomma med exakt tid för fredagens läkarkonferens. Jag ser nu att hon vare sig sur eller sammanbiten – uppgiven är snarare ordet.

På vägen hem ringer jag en vännina som jag inte kännt särskilt länge men som har stegat rakt in i mitt hjärta. Vissa människor bara finns där helt plötsligt och det är svårt att förstå hur man klarat sig utan dem innan. Den här goa tjejen har erfarenhet av cancerbranschen. Hon blir blixtförbannad när jag berättar vad jag varit med om. ”De är ju inte iktigt kloka! Fråga de där läkarna vem av dem som kan gå i god för att cancern inte sprider sig! Ingen kan garantera det – ingen!!” Och visst har hon rätt. Eftermiddagens intryck börjar sakterliga lägga sig på plats och inom mig känns det som om ett begynnande åskväder är på gång. Mitt liv ska beslutas om i ett ö-råd?! Blixtrande förbannad gör jag upp en plan för tisdagen…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: