Lär dig orientera!

Torsdagen 4 juli
Frukost med kär vän på Enoteca Maglia vid Mariaplan. Åh vad skönt att prata om annat än min sjukdom. Vi skrattar åt barnens tokigheter. Fördelen med lustgas och andra kul smärtstillande medel under förlossningar samt vikten av att kunna orientera för att överhuvudtaget kunna få ett någorlunda betyg i idrott. It’s a ding, ding, ding world.

Jag fick ett samtal idag. Av kirurgen jag träffade i måndags. Han meddelade, som av en händelse, att köerna för operation lyckats kortas. Jag kommer att få en tid inom tre veckor. Tack GP!  Av min nya vännina så får jag reda på att man i Stockholm erbjuder operation inom 2-3 veckor efter provsvar. Idag var det exakt två veckor sedan jag fick mitt provsvar och fortfarande inget datum i sikte. Dessutom går snacket uppe i hufvudstadens sjukhuskorridorer: ”Har du bröstcancer så är det bäst om du inte är i Göteborg.” Kul. Lite senare ringer jag tilbaka till kirurgen. ”Jag har förstått att biopcid med grov nål måste göras innan cellgiftsbehandlingen startar?” ”Ja, jo det stämmer.” svarar kirurgen. ”Då vore det ju toppen om du kan ordna fram någon som gör detta i anslutning till mötet imorgon, utifall att det beslutas att jag ska börja med cellgift förstås.” ”Eeeeh, bra idé.” svarar läkaren. ”Bra, då bestämmer vi det” säger jag – vänligt men bestämt – och lägger på lite nöjd över att jag kunde få bestämma lite iallafall.

Jag pratar med barnen. Alma redogör för sin dag på dagis. Häromdagen hade de simmat två gånger och även varit på ponyridning. Idag hade hon provat på ungersk folkdans mellan simpassen. Hon slänger över luren till Adam som glatt pratar på, på sitt härliga sätt och där jag fortfarande får gissa innebörden mellan ord som hammare eummmmmmbrummm brummm moppe… Kusin Judit berättar att barnen somnar prick åtta, glada men trötta efter dagens äventyr. Wendel ringer mig. Han gör allt för att komma loss och umgås med ungarna. Han jobbar i filmindustrin och inte sällan jobbar han 14, 15 timmar i ett pass. Igår hade han varit ledig och han berättade hur mycket han njutit av att gå med dem inne i mysiga Szentendre. Stolt som en tupp. Hållandes dem i handen på väg för att köpa glass. Det hugger tag i mig. Det känns så oerhört smärtsamt att inte får vara tillsammans med min familj. Wendel försöker lugna och uppmuntra mig. Han målar upp en målbild där vi sitter i en pool i Sydafrika och skrattar åt det som varit. Ja, så får det bli.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: