Nedräkning till lycka…

Det här med att gråta va…? Inget jag brukar ha problem med. Säg till bara så kommer det en skvätt. Det hade i detta nu varit en härlig befrielse men det verkar som tårarna har gått motsatta hållet. Kvar finns en torr och trött blick i mina ögon. Samtidigt. En bit längre ner. Där ligger den och gror. Jag känner ju det. Den s t o r a gråtattacken som skulle vara så förlösande nu. Den ligger liksom inklämd mellan lungor, själ och hjärta. Trycker och tynger. Första natten jag vågar mig på att sova själv. Tror det går bra. Gråten får gärna hälsa på.

Det finns de som frågar rakt på och så finns det de som försiktigare forskar i temat. Frågan är helt relevant. Varför är inte min pojkvän och mina barn med mig nu? Vad kan vara viktigare i den här stunden än att vara tillsammans? I ett samtal med en kär granne så satte hon fingret på det jag känner.

Faktum är att jag har behövt att få ha de här två veckorna för mig själv. I sällskap med andra, förvisso, men ändå så har jag fått ro om mig själv. Jag har inte lyckats greppa den här bisarra situationen än (kommer jag någonsin?) men jag har lyckats komma en bit på väg. I två veckor har jag sovit relativt gott, vaknat i lugn och ro, tagit en powernap när jag kännt orken tryta och, framför allt, kunnat ta dagen som den kommer. En småbarnsförälder sällan förunnat.

Till det så kommer det min granne sa. För mig har det varit skönt att den inplanerade sommaren med fyra veckor i Ungern där barnen, ja vi alla älskar att vara, fick ha sin gilla gång. För dem. Det gav dem ro. Det ger mig ro. Wendel finns i deras närhet. Att vända upp och ner på hela sommaren, dra i handbromsen, bryta upp, åka hem hela gänget hade varit att göra tillvaron, om möjligt, ännu rörigare. Nu har jag haft vetskap om att de har haft hur sköna dagar som helst med människor som älskar dem och gör allt för dem. Det har givit mig inre frid.

Med det sagt har jag saknat dem alla något oerhört. Goaste barnkramar, Underfundiga resonemang och klingande skratt. Och jo, för all del, så har det funnits viss saknad av  de dagliga doserna av trots. Men nu, alldeles imorgon så kommer de hem. Hem. Hem! Hurra! Det pirrar i hela kroppen, presenter är förpackade och Almas beställning på lördagsgodis står redo. Wendels starka armar och varma famn kommer jag inte lämna några längre stunder. Han ger mig lugn. Trots vi har varit ifrån varandra så har vi haft de vackraste av samtal. Varje dag. Han gör mig hel. Alldeles brevid eller på en telefonlina från Ungern. Välkommen hem min älskade familj, välkommen hem…

bild-24

Annonser

6 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Christina
    Jul 12, 2013 @ 22:52:55

    Kärlek ❤

    Svara

  2. Pernilla
    Jul 12, 2013 @ 23:29:04

    Maj, imorgon när du får träffa din familj igen efter två tuffa, men nödvändiga veckor ifrån dina älskade kommer kanske gråten…. Och i så fall – låt gråten komma!
    Stora kramar från Pernilla
    Tänker mycket på dig!!

    Svara

  3. Marja Leppänen Pastorino
    Jul 13, 2013 @ 15:42:27

    så är det Maj som Pernilla säger…idag i trygghet med din härliga familj lättar nog trycket…och när Alma står där med sina stora vackra ögon och tittar på dig, undrande vad som händer, säger du bara att det är för att du är så oerhört glad över att se dem alla igen.

    Svara

  4. Marita Ahlkvist
    Jul 14, 2013 @ 19:28:02

    Maj, vi finns här och tänker på dig förtjänande!!! Styrkekramar

    Svara

  5. Jacob Karström
    Aug 17, 2013 @ 08:48:47

    Hej Maj! Så gripande.. Snyftar på här med.. 😉

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: