Att leva i nuet.

Så kom fredagen och det blev en ganska omtumlande dag. Fast inte riktigt omtumlande på något av de sätten jag hade försökt att förbereda mig på. Fredagen var dagen då jag skulle få reda på huruvida min cancer är av snällare elak art eller bara elak. Liksom. Den förstnämnda skulle innebära att jag slipper fortsatt cellgiftsbehandling.

För att få timmarna att gå fram till beskedet så tog jag barnen och min fina granne Mr A med mig på lite ärenden i Majorna. Lämna tillbaka ett överkast, köpa mjölk och få Adam klippt. Solen sken. Adam sken. Alma alternerade friskt mellan glada skratt och en treårings missförstådda gnällgråt. Hos frisören kom samtalet. Dolt nummer… Jag rusade ut på trottoaren. Läkaren från i måndags presenterade sig. Jovisst, jag minns henne. Resultatet hade kommit. Tyvärr. Tyvärr var det ändå så att vi får fortsätta på inslagen bana. Heldag på sjukhuset måndag. Andra omgången cytostatika på tisdagen.  Hade jag några frågor? Nä, egentligen inte. Tack och hej… Tyngd av beskedet och med en känsla av att blivit totalt tillplattad återvänder jag till frisören och en gallskrikande Adam. Mr A tittar frågande på mig och jag bara skakar på huvudet. Nope. Inget bra svar. Vi går hem samtalandes om ditt och datt. Besvikelsen bränner. Jag beslutar mig för att tjura resten av dagen och ta nya tag därefter. Så får det bli.

Väl hemma tog jag barnen med mig till tvättstugan för att hämta upp tvätt. De buffar varandra för att komma närmare torktumlaren och tävlar om vem som får ta ut, den fortfarande varma tvätten. Jag betraktar dem med värme i hjärtat och låter dem hållas även om det tar längre tid och en del tvätt hamnar brevid tvättsäcken. Vad gör väl det? Väl uppe på gården igen springer Adam till en Bobcar och sätter sig på den. Alma skuttar framför mig. Helt plötsligt höra jag Adam tjoa ”traaaaappa, trappaaaaa”…

Hälften av vår gårds fasad är täckt av byggnadställningar då den håller på att målas om. Jag har tidigare varit på ansvarig om att täcka för de mycket inbjudande trapporna som leder ända upp till taket. Den löjliga bommen med en skylt om att Obehöriga ej äga tillträde, är snarare ett hjälpmedel för små klätterglada krabater. Adam är jätteklätterglad. Han började åla när han var fem månader och klättrade upp i fönster och handfat vid tio månader. Nu, vid snart två års ålder, tar han sig ner för trapporna lika snabbt som stora syster på 3,5 år. Händerna förflyttas med säkra tag framåt likt en apa längs med räcket och benen pinnar på så fort det bara går.

Nu var det dock inte nedför utan uppför. Nu hade Adam redan klarat av första trappan och sprang just på den 40cm breda rampen mot trappa nummer två. Blixtsnabbt inser jag att trapporna tar för lång tid – jag måste genskjuta honom. Utvändigt tar jag mig upp likt Tarzan (eller ja…). Inte för stressad bara för då tror han att det är en katt och råtta lek. Vid den andra trappan, kanske fyra meter upp,  når jag honom precis. Drar honom intill mig och lyfter honom så att han kan ta ett tag runt min nacke och sitta på min höft. Som tur är, är han medgörlig och kramar mig hårt. Nu ska jag ner. Men hur?  Inte en granne i sikte. Adam väger 15 kg, jag är nästan 1,80 lång och mellan rören är det kanske 70 cm. På något sätt så lyckas jag klättra ner samma väg som jag kom upp. På utsidan av byggnadsställningen. Hjärtat bultar men jag har full fokus. Vi klarar det.

Efter ett par, minst sagt, ilskna samtal till måleriföretaget samt Familjebostäder går pulsen ner.  Jag landar i dagens äventyr och känner att det där med att tjura inte känns relevant. Vad gör väl lite cellgift så länge barnen mår bra? Vill inte tänka på hur Adams klättrande hade kunnat sluta. Vi går upp till oss och lagar lite makaroner med ostsås. Almas favorit. Jag sätter på radion och helt plötsligt är vi uppe och dansar alla. Så befriande! Så härligt! Kika här:

Adam & Alma

PS 1 Alla tummar som har hållits blå. Alla uppmuntrande ord som har meddelats mig på olika vis. De betyder mer än ni kan förstå. Ni betyder mer än ni kan förstå. Tack.
PS 2 Trapporna blev nedmonterade en timme senare. Det tog en kille knappt trettio minuter.

Annonser

15 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Tommy Söderberg
    Jul 28, 2013 @ 00:36:24

    Jag måste säga att jag är grymt imponerad av dig! Att du hela tiden hittar en väg att se något positivt i tillvaron, det är i alla fall den uppfattning när jag läser dina inlägg här på bloggen. Det är inspirerande att läsa och jag tror att jag har läst varje inlägg sedan du drog igång den!

    Svara

    • majstory
      Jul 29, 2013 @ 20:07:01

      Tackför dina ord! Det kommer per automatik… Förmodligen med mammas två motton som präglat min uppväxt:
      1. Det kunde varit värre.
      2. Nu gör vi det bästa av situationen.

      Svara

  2. Marlene
    Jul 28, 2013 @ 12:13:39

    Vilken grym inställning du har! Jag önskar dej verkligen lycka till med allt, av hela mitt hjärta!

    Svara

  3. Marita Ahlkvist
    Jul 28, 2013 @ 17:12:31

    Håller helt med Tommy och Marlene… Din positiva inställning är fantastisk, Maj!!! Tänker på dig och kan jag göra något så vet du var ja finns, vännen! Massa, massa kramar Marita

    Svara

  4. Ylva N Bretzer
    Jul 28, 2013 @ 20:34:02

    MammaMajMultitaskingMamma…. Ja, det finns inget annat sätt… Vilken story, det ska gå bra det här, det ska fixa sig…

    Svara

  5. elr156
    Jul 28, 2013 @ 21:03:10

    Styrkekram ❤

    Svara

  6. Marja Leppänen Pastorino
    Jul 28, 2013 @ 21:40:28

    ja detta är VÅR kära granne mammamaj…en enastående mamma och granne ❤

    Svara

  7. Emilia Åhfelt Dimitriadis
    Jul 28, 2013 @ 22:02:01

    Hej Maj!

    Jag fick idag reda på att detta hemska hänt dig och din familj. Jag har läst igenom din blogg med tårar i ögonen och slås av den styrka du utstrålar och vilket fantastiskt skriftspråk du har! Du borde bli författare!

    Jag är bara din granne och vi har aldrig riktigt pratat (förutom den gången så jag råkade stjäla din tvättid…) men jag ville bara skicka en hälsning och önskar dig all lycka till mot tillfrisknande!

    Ta hand om dig!
    MVH Emilia i 6b

    Svara

  8. Elenor
    Jul 30, 2013 @ 17:47:00

    Hej Maj!
    Vill bara att du ska veta att jag tänker massa på dig, fasen va grym du e …
    Vilken inställning .. helt otroligt!
    All Lycka till dig!
    Stor Kram Elenor (Gothia)

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: