Dimman lättar… för ögonblicket.

Det är väl ungefär så jag kan beskriva det. När den läskiga tröttheten blandad med illamående avtar. När jag är så vanlig som jag kan bli med mitt alienhuvud. Mitt liv är som en deckare med ovisst slut. Så kan man väl beskriva allas liv i och för sig, men just nu är det bästa sättet att beskriva mitt liv med den här ogreppbara sommaren och hösten. En thriller i sex delar. Sex cytostatikabehandlingar. Vi vet att thrillern ackumuleras. Intensitetet ökas. Hur jag reagerar är omöjligt att säga. Varken psykiskt eller fysiskt. Upplösningen sker vid operationen. Då först kan läkarna på riktigt veta vad som finns där inne i mitt högra bröst. Äckelcancer. Slutet ska bli gott. Det finns inga alternativ.

Märkligt det där att gå från Maj, mamma Maj, syster och dotter Maj, kusin Maj och kompis Maj till att bli cancer Maj. C a n c e r Maj med hela världen. Och mig själv. Jag tror mig kunna hantera det.  Kanske robotlikt och även om det är helt ofrivilligt så försöker jag acceptera och beta av den ena dagen efter den andra. Det som gör ont är barnen. Framförallt Alma som är 3,5 år. Hon förstår så mycket. Men ändå inte. Hon har subtila antenner som känner av nyanser av det hon hör. Det som frågas. Jag märker ju det. Människor i all välmening frågar – kanske i andra ordalag än vad hon kan förstå men stämningen, nyansen ligger där. Och jag vet att Alma vet. Fast hon förstår inte. Min underbara lilla tjej. Det skär i mig för jag vill ju inte belasta henne men självklart inser jag att det är en utopi att gå igenom det här vidriga utan att hon skulle märka något. Alma jag älskar dig så.

Idag har varit en vacker dag på många plan. Solsken och vår gård, jag skulle vilja påstå världens bästa gård, har förgyllts med glada barnskratt från morgon till kväll. Utomhusduschen har med glädje blött ner stora som små. Rutschkanan bidragit till många glädjetjut. Glassar äts, grillar tänds, körsbärsträd plundras och glada grannar bjuder varandra på kaffe. Jag glömmer och påminns om mitt tillstånd om vartannat. Underbart att glömma. Oundvikligt att bli påmind.

Den här bloggen skriver jag för att inspirera och informera med det jag vet och lär mig under resan. Det här är min upplevelse. Det är även mitt sätt att rensa tankar och dela med mig av erfarenheter jag hoppas ingen annan måste ta del av. Ingen annan. Måtte den här ruttna sjukdomen försvinna upp i intet. Jag ger vad som helst. Jag skulle ge vad som helst.

AlmAdam
En favoritbild på Adam och Alma tagen förra året.

Annonser

13 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Annika
    Aug 05, 2013 @ 00:07:25

    Kramar ❤

    Svara

  2. Ewa
    Aug 05, 2013 @ 10:02:52

    Så fint du skriver Maj och vilken bra liknelse du gör med att ”ditt liv är som en deckare med ovisst slut”, för det är så det känns på nåt sätt. Använder också metaforer, det underlättar i den här skitsituationen vi hamnat i.
    Förstår att det inte känns lätt med barnen. Och barn förstår mer än man tror, och de måste bli delaktiga hur lite man än vill det.
    Jag fortsätter följa din deckare och är övertygad om att slutet blir gott, även om det kommer vara rätt kämpigt i en del avsnitt så kommer du resa dig upp igen och hålla ditt vackra huvud högt!!
    Varma kramar från en medsyster ❤

    Svara

  3. Emőke
    Aug 05, 2013 @ 12:59:11

    Hej Maja,

    Du skriver: ”Och jag vet att Alma vet. Fast hon förstår inte. ” – det är jätteviktigt. Jag vet inte, vad du sa till henne hittils (säkert gjorde du helt bra!), men hon förstår jättemycket, även hon är bara 3,5 år gammal. Men hon kanske inte vågar fråga.

    Som jag, när jag var liten, min mamma hade godartad cancer och behövde operation – ingen sa till mig vad händer och jag var hjälplös. T.ex. min moster kom att passa mig och sa: ”Oj, du liten förälrarlös flicka…”, jag förstod inte varför men kände att något är jättedåligt. Hon var alltid snäll, men jag vågade inte fråga och känner fortfarande hur rädd jag var då.

    Men jag hittade något att läsa:
    http://www.cancerfonden.se/sv/cancer/Att-prata-med-barnen-om-cancer/Nar-en-mamma-eller-pappa-far-cancer/ (också innehåller länken Att prata med barn på deras nivå —> http://www.cancerfonden.se/sv/cancer/Att-prata-med-barnen-om-cancer/Att-prata-med-barn-pa-deras-niva/http://www.cancerfonden.se/sv/cancer/Att-prata-med-barnen-om-cancer/Att-prata-med-barn-pa-deras-niva/ )
    och
    http://www.skane.se/sv/Webbplatser/Regionalt-Cancercentrum/Cancerrehabilitering/Tema-barnfamiljen-i-cancervarden/Hur-moter-man-barnfamiljen/Hur-kan-man-prata-med-barn-om-cancer/

    KRAM!!!

    Svara

  4. Sofie Alvarsson
    Aug 05, 2013 @ 15:06:50

    Älskade Maj, jag gråter när jag ser bilderna på de olika sätten att få behandling. Djävla sjukhus i Göteborg. Puss och kram Sofie

    Svara

  5. eva
    Aug 05, 2013 @ 15:19:46

    Maja!!

    Skickar en massa kärlekskramar och energi: Du har det rätta tankar..
    kramar

    Svara

  6. Birgitta
    Aug 06, 2013 @ 19:42:24

    Käraste Maj, jag säger bara det jag sagt många gånger förr: Jag skäms över den vård SU bedriver. Tjaffsa om en Port ?
    Kommenterar inte så ofta men jag vill att du ska veta att jag följer dig, som jag sagt tidigare i tankar o böner varje dag.
    Bamsekramar

    Svara

  7. Helena
    Aug 08, 2013 @ 21:26:56

    Tanke, värme, ljus och kärlek till dig!

    Svara

  8. Malin G
    Sep 04, 2013 @ 16:48:59

    Jag går igenom/har gått igenom samma känsloregister ❤ Att vi alla får samma tankar. Känns som en syster, känns på ngt sätt skönt att inte vara ensam även om jag inte önskar ngn detta…

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: