Månen nästa.

Så sitter jag på tåget mot Stockholm och tankar far genom mitt huvud. Det är söndag kväll och jag försöker samla mig inför måndagens TVprogram. God Morgon Sverige på SVT1. Hur många kommer att titta? En miljon? Konstigt nog är jag inte särskilt nervös. För ett halvår sedan hade jag fått en svettattack vid bara tanken. Nu, inte ens två månader efter jag fått min bröstcancerdiagnos, känns inget konstigt längre. Hade någon bett mig flyga naken till månen om en kvart hade jag knappt höjt på ögonbrynet. Allt känns så surrealistiskt nu och det är så många udda saker som händer så jag bara hänger med. På något sätt. Samtidigt hyser jag högsta respekt för att ett av vårt lands största nyhetsprogram vill ha mig med och jag vill ju så gärna prestera maximalt för att kunna göra en skillnad. Med detta sagt så kontaktade jag en specialist inom cancerområdet som under de senaste veckorna kommit att bli både en mentor och vän utan jag för den sakens skull hade träffat henne. Än. Det rådde vi bot på i kväll. Hon kom till hotellet som SVT bokat åt mig och vi pratade utan komma, punkt och andpaus fram till midnatt då det var dags för mig att gå och knyta mig. Var jag tagen av min mentors klokhet och omtanke innan så mångdubblades den känslan under kvällen.

Innan jag tackade ja till att delta bad jag SVT att fråga om inte en överläkare i bröstcancervård, Henrik Lindman, på Uppsala Akademiska Sjukhus ville vara med. Min mentor hade tipsat mig om att han är enormt duktig inom sitt gebit och dessutom alltid sätter sina patienter i första rummet. En klippa att ha brevid sig. Tack och lov ville han delta. Vi ses efter att jag kommit ut ur sminket ( en dröm går i uppfyllelse – tänk att bli proffssminkad!) och han får mig genast lugn. Jag berättar lite om vad jag varit med om och några frågor jag har. Det mesta har vi redan pratat om på telefon dagen innan. Jag berättar om den första biopsiden som misslyckats, försenade labbresultat och CVK-n jag fått utbytt till en så kallad port. Henrik blir mer och mer förundrad. Eller snarare bestört: ”CVK tillhör ju artonhundratalet, varför använder de sådana?” och ”Nej, grovnålsbiopsider brukar sällan misslyckat – vi använder ju ultraljud” Just det de inte gjorde första gången, berättar jag för honom. Faktum var att jag ifrågasatte detta men fick då informationen att jag husets bästa bröstcancerläkare skulle utföra ingreppet och att det inte behövdes. När jag sedan skulle göra om det misslyckade testet frågade jag igen och blev efter det omdirigerad från det inbokade ingreppet på bröstkirurgen till mammografin där biopsiden utfördes med ultraljud. Henrik går vid det här laget upprörd fram och tillbaka i fikarummet likt Proffesor Balthazar.

”Två minuter kvar!” meddelar teknikern medan han korrigerar mitt headset. Samtidigt kommer programledaren Lennart Persson förbi. Han har redan hunnnit med att, i flera av sina tre minuterspauser, komma in och förbereda oss med lugn och precision. Den här gången erbjuder han mig choklad. Det är väl första gången i världshistorien jag tackar nej till choklad men någon minut innan direktsändning levererad till Sveriges befolkning kändes det som att utmana ödet…

Så här blev resultatet: SVT Play – Vem får cancervård?

Ett par timmar senare sitter jag på tåget på väg hem igen. Jag har hunnit bearbeta händelsen en smula hos fina vänner över en frukost (fast mest ville jag bara leka med deras goa ettåring). Jag är tacksam över möjligheten att nå ut och, förhoppningsvis, göra skillnad. Men vad händer efter ett TVprogram egentligen? Görs något konkret? Jag hoppas verkligen det.

Mötet med överläkaren och samtalet med min mentor bekräftade att jag hade rätt i att missarna på SU var missar. Det känns ju inte särskilt hoppfullt inför det som komma skall de närmsta månaderna. Jag kommer, helt klart, vara ännu mer ifrågasättande och på min vakt. Det känns inte roligt alls. Med några dagars perspektiv på min situation så känner jag mig både orolig och rädd. Nu är jag fortfarande relativt pigg. På hugget. Det är dock en tidsfråga innan jag kommer att känna mig betydligt svagare. Hur skönt hade det inte varit att veta att jag får den bästa vården? Utan tjafs.

Idag önskar jag att kunna få vara liten igen. I mina barns ålder kanske? Idag när Adam slog sig så sjöng Alma och jag tröstlåten ”Tulle lille” som slutar med orden; ”…så skrämmer vi det onda bu!” Tänk om alla bekymmer kunde försvinna med det där buet.

Älskade vänner! Återigen tack för alla hejarop längs vägen. Ni är underbara.

Henry & Maj

Att vara liten igen. Min bror Henke och jag. Kan det vara taget 1975?

Annonser

3 kommentarer (+lägga till din?)

  1. ingegerd
    Aug 16, 2013 @ 00:45:37

    Hej Maj När jag läste GP den 6 juli blev jag så berörd Det kändes som jag läste om mig själv Jag fick mitt besked från Unilab den 17 juni: Du har en Cysta och kalkavlagringar som kan vara början till en cancer i ditt ena bröst.Tyvärr är det ont om folk denna tiden på året så det kan ta tid att få hjälp. Dagen innan midsommarafton var jag på Sahlgrenska och träffade min läkare som gav mig en opetationstid den 12 augusti????? Men jag fick lov att kontakta alla andra sjukhus i Sverige om det fanns kortare operationstid.Jag fick tag i en läkare på Södersjukhuset i Stockholm som lovade mig operation den 17 juli Mitt ena bröst opererades bort i Stockholm och nu väntar jag på efterbehandling i Göteborg. Det har varit en tuff resa o jag hoppas det går bra för oss båda två!
    Kan man lita på SU?

    Svara

    • majstory
      Aug 18, 2013 @ 00:11:55

      Kan man lita på SU? bra fråga, jag vill ju inget hellre. Tacksam är jag dock för de i min vänskapskrets som backar upp mig med information. Kanske är det, till viss del bra också (för mig) att få vara på hugget och arg – även om det tar en del energi så är det ett driv som känns positivt. På något sätt.Kram och all lycka till dig!

      Svara

  2. Tina Bohman
    Aug 16, 2013 @ 13:28:43

    GoeMaj – du skriver så underbart och berör så mycket. Och som sagt, att behöva vara sin egen projektledare när du verkligen behöver vara fokuserad på att bli frisk är in absurdum. Och allt annat ”on top of that”…. Puss från mig

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: