Everytings cool mon…

Mitt nittiotal var mitt globetrotterdecennium… Praktiskt taget hela årtiondet tillbringade jag i världens olika hörn. Canada, Tyskland, Australien och så avrundades det hela med två år i Västindien. Självkänslan som steg över att jag överallt kunna finna mig till rätta med utbildningar, jobb och nya vänner gav mig trygghet och stolthet. Känslan över att lära känna människor i olika åldrar och med olika kulturella bakgrunder har alltid tilltalat mig. Människor generellt har alltid gjort mig nyfiken. Vi är så olika men ändå så lika. Det finns så mycket att lära. Om dem. Om mig själv. För mig har alltid det personliga mötet varit det viktigaste.

Till Västindien åkte jag med Therese. Vi visste knappt var det låg när vi köpte biljetten men hade hört att det skulle vara fint. Tio veckors båtluffande hade vi planerat. Och att gräva med tårna i sanden. När vi lämnade Puerto Rico på första båten som skulle ta oss till St Thomas så tog det tio minuter innan Therese blev vit i ansiktet och fick leta upp lämpligt ställe att kräkas på. ”Båtluffa i Västinden” fnös hon, ”bra idé!” Stackaren blev illamående så fort hon såg en båt men vande sig ändå snart och köpte läget.

Av de tio fantastiska veckorna vi tillbringade i Västindien var vi tre veckor på St Martin. En liten plutt-ö med stor turism mittemellan (forna svenska ön) St Barthelemey och Anguilla . Där lärde vi känna mer än 30 seglare som kom att bli våra vänner. 30 personer i alla åldrar på tre veckor. Vi fick extraknäck på båtar och hjälp med bostad och många glada skratt. Bara så där. Flera av dem har jag fortfarande kontakt med.

Det här ville jag ha mer av. Efter de tio veckorna stack jag hem till Göteborg, jobbade på fem ställen i veckan och efter två månader kunder jag köpa mig en enkel resa, sex månaders försäkring och hade 2000 kr på fickan. Mamma och pappa fattade ingenting. ”Bo på båt? Utan telefon? Med någon du känt i tre veckor…?!” ”Japp” sa jag glatt rättade till solglasögon i ett höstigt och regnigt Sverige och vinkade hej då.

Jag kan rabbla berättelser om de två åren som är lika makalösa som många. Jag jobbade på lyxyacheter med max 12 gäster.  Den största var 100 meter lång med 19 personal på 12 gäster. Galet. Hollywoodstjärnor på grannbåtar. John Travolta på min båt tillsammans med Steven Spielburgs och Tom Hanks fru. George Michael och jag på samma restaurang. En flaska Bacardirom för 25 kr, lika mycket som mjölken kostade. Hmmm… Flingor med mjölk eller flingor med Bacardi?

Men det var inte det som gav mig de största kickarna. Det som jag njöt av mest var att mina vänner på St Martin tyckte om mig för den jag var. Efter två år visste fortfarande ingen vad jag heter i efternamn eller vad jag pysslat med hemma i Sverige. Det var inte viktigt. Inte heller brydde sig någon om jag hade samma shorts i en vecka. Det de brydde sig om var mig och att jag var en god vän. Australiensiska Fiona som varit bartender hela sitt liv och Angela som bröt med sitt toppjobb i London på en advokatbyrå för sticka till Västindien och bli dykinstruktör och jobba extra i baren. Ingen skillnad. Lika respekt och, för all del, lika mycket barbitchighet från båda. Så befriande. Så ska det vara.  Alla lika viktiga och sedda.

Igår fick jag min tredje cytostatika behandling. En starkare cocktail än tidigare. Jag bävar inför kommande smärtor som är utlovade ”som ett brev på posten” men plockar då fram sköna minnen för att stärka mig. Samtidigt peppar jag mig med att smärtan kommer av att medicinen verkar. Ögonbrynen försvinner och naglarna kommer att luckras upp för att cytostatikan ska ta sig ända ut dit och döda skitcancern. Kom an bara. Jag är taggad!

bild-2

Bror Henke och jag på maskerad, St Martin 1998.
Tema Rocky Horror Show – Those were the days!

Annonser

6 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Marita Ahlkvist
    Aug 22, 2013 @ 18:29:16

    Vilket fantastiskt liv du levt, Maj!!! Tänk om man vågat göra så i min ungdom… Nu har du ”slagit dig till ro” med din Wendel och era underbara barn!!! Detta kan inte sluta annat än lyckligt… Du är en fantastisk kvinna, stark och klok!!! Styrkekramar Marita

    Svara

  2. Emőke
    Aug 22, 2013 @ 18:55:11

    Hej Maja, det var jättekult 🙂 Bilden är toppen!

    PS: Jag har just läst att kemoterapin förändrar saliven (som du kanske också känner) och tänderna blir dåliga snabbt. Så det rekommenderas att besöka tandläkaren ofta. Bara att du vet…

    Svara

  3. Marja Leppänen Pastorino
    Aug 22, 2013 @ 22:15:04

    snygg bror 😉 ….ja, ja du med, men det vet du ju redan snygging =) Inga problem med barnen i onsdags…Alma blev bara lite sur över att hon inte fick cykla till dagis, men det vände snabbt när hon kom på att hon hade mormor i närheten…¨ååå dina underbara små troll ❤ …..du fixar det här …. det blir tufft men det kommer att gå bra

    Svara

  4. Anna-Lena Halvarsson
    Aug 22, 2013 @ 22:32:59

    Those were the days!
    Livet lekte o vi hade det grymt på St Maarten! Var på reggaefestival i helgen och kom då på att det var 15 år sen vi gled runt o drack goda drinkar i paradiset! Tiden går för fort..
    Vill du ska veta att jag tänker mycket på dig. Håller alla fingrar o tår. Men som jag sagt tidigare, du är stark! Kämpa på Maj!! Kram från AnnaBanana

    Svara

  5. Suzie
    Aug 23, 2013 @ 10:32:11

    My gorgeous Maj …. Those really were the days …. Love xs

    Svara

  6. Ulrica
    Aug 23, 2013 @ 11:03:03

    ”Majsan” du skriver som en Gud du måste skriva någon slags bok när du är på bättringsvägen. Jag både skrattar och gråter när jag följer din sida. Du beskriver allt så bra i ord att jag känner ända här nere i Växjö hur ont det gör inom dig. Kram U

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: