Skam den som ger sig.

Vilken lyx det har varit att få komma iväg några dagar och bara byta sjukdomsvardagen mot en avslappnad helg på Tjörn. Biverkningarna från helvetet hade lugnat sig och för första gången på 10 dagar smakade maten mat igen. Tröttheten fanns kvar men adrenalinskjutsen jag fick av att kramperna var borta vann för det mesta. Vi var två familjer som hyrde in oss på en underbar gård med maxad lantlig idyll. Till frukost fick vi in nybakade frallor som avnjöts med vacker utsikt mot ett solrosfält. Barnen alternerade mellan att studsa på trampolin och mata kanin. Jag andades in deras glada skratt och tog tacksamt emot erbjudandet om att vila när jag ville.

Anledning till att det blev just Tjörn var att min käre syssling skulle vara med på Tjörn Triathlon. Den galningen har ju gjort Iron Man flera gånger om och var nu taggad inför att få simma 1,9 km, cykla 9 mil och sedan springa ett halvt marathon. Vi andra var nöjda med att heja på. Annat var det 16 juni 2001. Då var jag också taggad. Datumet kanske känns igen. Göteborg höll i ett G8 möte med George W Bush som kom att kallas Göteborgskravallerna. Jag minns något helt annat.

Anledningen till att jag då var taggad berode på att jag, som komplett cykelnovis, tänkt genomföra Vätternrundan. Novis är väl inte riktigt rättvist. Jag har cyklat hela mitt liv. Från hemmet i Växjö till skolan när det begav sig. Från Majorna till vartjagänskulleviljatänkascyklaiallaväder i Göteborg. Men inte 300 km i ett stycke. Nu skulle det då ske för, för… Jag minns inte ens varför. Jag ville bara prova. Jag har alltid gillat att prova på nya saker. Året innan gjöt jag mig till exempel en båt i plast. Prova måste man ju. Eller hur? Cykla runt Vättern. Hur svårt kan det va? Kl 00.22 gick min start i Motala. Mitt i natten. Utrustad med en treväxlad damcykel, cykelkorg fylld med diverse godsaker (mat är alltid det viktigaste vad jag än tar mig för) och en mobiltelefon bar det iväg. Vilken stämning! Vilken skön luft! Vad härliga vägar kantade av entusiastiska åskådare! Innan Huskvarna, några timmar senare kör jag nästan i diket. Somna på cykel – en helt ny upplevelse. Snabbt tog jag mig några nävar russin blandat med hasselnötter och lyckades hålla mig vaken fram till första stora stoppet nere i Jönköping. Det kändes lite udda att äta varmkorv så där i gryningen men varför inte?

Därefter började eländet på riktigt. Från Jönköping och norrut är det uppförsbacke. Utan undantag. Först en sådan där smygande variant som inte märks men känns. Huuu! Jag frågade en spänstig gubbe som cyklat ikapp mig (som så många andra) när det roliga började? ”Roligare än så här blir det inte.” svarade han torrt. ”Skam den som ger sig”, tänkte jag, stoppade i mig lite blandgodis och svarade i telefon. Det var flera inkommande samtal från utlandet den dagen. Alla med samma tema:  ”Ja, jag är försiktig, nej jag är inte i Göteborg” pustade jag fram till en kompis i Västindien som på CNN just såg hur Göteborg slogs sönder och samman.

Framme i Hjo 178 km in i tävlingen fanns det god mat och britsar för den som ville ha massage. Det gäller att passa på, tänkte jag och drog i mig ett stadigt lass lasagne innan jag målmedvetet banade mig fram till en ledig brits. Det här var första gången jag stannade till sedan start. Vid tidigare vätskekontroller hade jag promenerat igenom. Jag är inte snabb men seg. Nu var det segt. Med största viljekraft segade jag mig upp från massagebritsen och tog mig upp på cykeln igen. Skam den som ger sig.

Nu var det inga smygbackar längre. Stora svängar än åt höger än åt vänster men bara uppåt hela tiden. En ny spänstig gubbe hade kommit ikapp mig o frågade mig hur det gick samtidigt som han berättade att det var hans 31:e Vätternrunda. Han såg ut att vara runt 128 år gammal. ”Jo tack”, svarade jag ”men för tillfället känns det mer som tävling i svordomar än i cykling.” Gubben log brett och svarade ”vänta bara” innan han försvann i orimligt snabbt tempo. Bakom nästa kurva stod de. De som ville ge kraft och styrka. I ett hav av blomster med en stor banderoll med texten ”Jesus lever!” och med en bergsprängare som spelade religös musik stod ett tiotal åskådare och hejade fram mig. Snabbt tonade jag ner de svordomarna som for igenom huvudet till lite mer snälla arga ord… man vill ju inte stöta sig liksom.

När det var fem mil kvar började det dugga. Jag var slut som människa och artist. Det här var något så vidrigt tröttsamt. Och blött. Men att ge upp fanns inte på min karta. Mamma ringde. Hon försökte uppmuntra mig så gott hon kunde. ”Maj, det är ju bara 5 mil kvar, du klarar det!” Senare berättade hon för mig om vilken ångest hon fick efter hon lagt på luren. ”…bara fem mil…” så långt hade hon aldrig cyklat sammanlagt i sitt liv. De sista tre timmarna grät jag. Under de senaste timmarna hade jag sett flera bussar som plockat upp medtävlande som brutit av en eller annan anledning. Nope, det var inget för mig. Ända in i kaklet. Eller ja, ända in i Motala skulle jag. Den klämkäcka killen de satt i mål för att intervjua tävlande förstod sitt eget bästa. Han kom inte ens i närheten med mikrofonen. Blöt, trött och med värk från topp till tå var jag äntligen framme…

Fast ändå inte riktigt. Jag skulle övernatta hos en kompis brors kompis. Ingen jag kände särskilt bra. Liggunderlag med sovsäck i vardagsrummet var bäddad och nu skulle jag bara duscha först. Men hur?  Jag kunde inte lyfta fötterna från marken än mindre böja mig. Med en trött suck insåg jag att utan hjälp blir det inget duschande och då jag inte kände mig bekväm alls i att be om någon avklädningstjänst så blev det som så att en inte bara trött utan även en extremt illaluktande Maj kröp till kojs i de kläderna hon hade cyklat i. Odören jag kände från sovsäcken när jag vaknade dagen därpå går närmast att jämföra med surströmming.

Min syssling klarade sitt triathlon galant. Dagen efter fick Alma och bryllingen (!) tillika kompisen Nico köra ett triathlon för barn. Uppvärmingen med Mamma Mu samt ett gäng hönor var obetalbar.  Racet bestod i att springa 10 meter in i havet och tillbaka, cykla 50 meter och sen springa i 50 meter. Samma mål som använts till de vuxna. Alma fick dålig start av en total kallchock i vattnet. Efter att storbölande kommit upp ur vattnet beslutade hon sig för att genomföra cyklingen och löpning iallafall. Hon kom sist men vann ändå. Det kan ju inte vara annat än högvinst att få springa slutspurten tillsammans med Mamma Mu. Skam den som ger sig.

Alma och Mamma Mu

PS 1. Den petige noterar att jag inte meddelat hur lång tid det tog att cykla. Jo, jag tycker att jag fick valuta för pengarna: 19 timmar och 50 minuter.
PS 2. Det är väl ingen sport att cykla i bara 9 timmar?
PS 3. Sluta skratta och gör om det själv!

Annonser

10 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Anna Gustavsson
    Sep 05, 2013 @ 00:21:33

    Du skriver så fantastiskt bra! Härligt att höra att du mår lite bättre. Tänker på dig och håller alla tummar och tår för att du snart har tagit dig igenom skitsjukdomen…
    Kramar i massor från mig (Anna Gustavsson)

    Svara

  2. Karolin Wahlman
    Sep 05, 2013 @ 07:08:10

    Så bra skrivet (igen)! Vilken grej, beundransvärt måste jag säga! Jag skulle ALDRIG orka, ha viljan eller få för mig om att cykla Vätternrundan men man ska aldrig säga aldrig 😉 Har du åkta Vasaloppet också? 😉
    Skriv snart igen, kram K

    Svara

    • majstory
      Sep 09, 2013 @ 23:21:06

      Icke Vasaloppet men Göteborgsvarvet på 21 km… Värt att rekommendera! Faktum är att en go vän precis anmält oss till loppet nästa år. Ev kryper jag fram men runt ska jag;-) Skarumä??!

      Svara

  3. Sissi
    Sep 05, 2013 @ 07:58:02

    En helt otrolig berättelse som säger en del om vem du är
    Du är en KÄMPE
    Något utöver det vanliga
    Som inte ger upp
    Trots backar och trots…….
    och……och…….

    Vet du!!
    Det känns gott att läsa

    Den kamp du går igenom nu är tuff och backig men helt plötsligt så rullar du bara nedför och det är då du får hämta nya krafter för dom jävla backarna som kommer

    Jag är en av de som är med och hejar in dej till mål fast du inte alltid hör det

    Styrkekramar till dej och din familj

    Svara

  4. Louise Antonsson
    Sep 05, 2013 @ 12:03:51

    Vi är många Maj som tänker på dig , hejar på dig 🙂 Kram

    Svara

  5. Marita Ahlkvist
    Sep 05, 2013 @ 12:37:15

    Fantastiska Maj!!! Underbar läsning! Vilken vilja o jäklar anamma!!! Tänker på dig och de dina! Styrkekramar i massor Marita

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: