Laddad, taggad men nervös.

Tänk vad njutbart det är att känna smaker. Vad underbart att inte ha ont. Jag njuter med varje cell i min kropp av att den ena efter den andra biverkningen lättat. För tillfället. Imorgon drar vi igång cocktail nummer fyra. Det bästa med att få den överstökad är att jag bara har två cytostatikabehandlingar kvar tills det är dags för operation. Likt en fängelsekund drar jag ett streck över varje passerad dag i väntan på att bli frisläppt. Jag är mer än redo för nästa behandling men är onekligen nervös för biverkningarnas antågande. Ingen kan innan säga hur jag kommer att reagera. Eventuellt bättre än sist. Eller samma plåga. Förmodligen värre då immunförsvaret dalar vart efter. Jag är dock laddad. Mentalt och med diverse kul piller att slänga i mig Kom an bara!

Idag var en bra dag. Jag har varit på min arbetsplats, Gothia Towers, och fått en massa kärlek av de finaste kollegorna någon kan tänkas ha. Jag har jobbat i huset ett bra tag nu. Började som extraknäckande servitör mellan, innan och efter mina resor på sent nittiotal. Fortsatte sedan som säljande projektlederare för catering och event på Sodexho som var en underleverantör till Svenska Mässan under tidigt 2000tal innan jag började på Gothia Towers 2006. Projektledarerollen innebar många adrenalinkickar. Jag var spindeln i nätet vad gäller mat och underhållning när en kund ville ha sitt event, sin kongress eller ett möte i huset. Kontakten mellan kund, kök, hovmästare, teknik osv… Från 200 till 2000 gäster. Att gå live med ett arrangemang var alltid pirrigt. Vi var ett härligt gäng som jobbade hårt och målmedvetet.

Det började för det mesta med att jag träffar kund och presenterar lokalerna vi hade att erbjuda. En dag så fick jag ett samtal från receptionen precis innan lunch. Ni som känner mig vet att jag inte är mitt trevligaste jag vid den tidpunkten. Faktum är att jag har rutinerade vänner som, när de reser mig, alltid har en Snickers i beredskap utifall att jag får blodsockerfall. På så sätt köper de sig lite tid att hitta en lämplig restaurang på. Liksom. Nåväl, samtalet handlade om en visning för företaget X och en, låt oss kalla honom Gustav, väntade i receptionen. ”Självklart, kommer genast!” kvittrade jag i luren för att i anslutning dunka huvudet i skrivbordet och högljutt beklaga mig över att min lunch skulle behöva ruckas på. ”Måtte han åtminstone var snygg!” morrade jag surt till mina kollegor innan jag skyndade mig ner till mötesplatsen.

Gustav med kvinnlig kollega stod med ryggen mot mig när jag kom ner. Jag hälsade receptionisten som höll dem sällskap, innan jag klev fram till tjejen, log, skakade hand samt presenterade mig. Ett kliv åt höger och jag blickar upp på en Gustav som visar sig vara bland det snyggaste jag skådat. Lång, mörk, perfekt leende… Helt oförbered på denna manliga fägring drog jag efter andan. Ojojoj!  Guds gåva till …mig? Jag måste ha kollat på honom likt en scen ur tv-serien Ally McBeal där hennes tunga studsar i backen och ögonen håller på att hoppa ur skallen. Jag rätar på ryggen, sträcker fram handen. Han säger ”Gustav” Jag säger ”Tack!”
Ridå.

Needless to say men den kommande halvtimmen var tortyr. Inombords höll jag  på att bryta ihop av skratt. Det får ju inte vara sant. ”Tack!” Var kom det ifrån?! ”Tack!” Pffff! Snabbt sa jag något om att jag inte fått kaffe än, frustade fram mitt namn och koncentrerade mig sen på att försöka ge ett seriöst intryck. Fråga mig inte hur det gick. Total black out. Någon bokning blev det inte och aldrig fick jag se Gustav igen. Kanske bäst så.

Reasons

Annonser

3 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Ewa
    Sep 10, 2013 @ 11:32:40

    Det som är självklart annars blir så underbart att återerövra efter skitbiverkningarna. Känner så väl igen mig. Men det är verkligen en kamp denna etapp det ska gudarna veta, är så lycklig över att vara över på andra sidan och ska ”bara” få Herceptin i fortsättningen. Du får försöka njuta av de bra dagarna och tänka att du kommer igen hur jävligt det än känns när biverkningarna sätter in.
    Så fint du delar med dig och vilken målande beskrivning om mötet med vackra Gustav.
    Kram Ewa

    Svara

  2. Marie Wirsén
    Sep 10, 2013 @ 18:59:34

    Hahaha!!!!! Sitter här och skrattar högt! Du kan verkligen konsten att berätta och beröra. Har nu både skrattat o gråtit av dina inlägg. Take care! Marie

    Svara

  3. eva
    Sep 10, 2013 @ 19:35:52

    lycka till, kramar

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: