”Dagarna de går och går efter varandra…

…måndag, tisdag onsdag…” Oj vad vi sjungit den låten hemmavid det senaste året. Och så är det ju. Ena dagen efter den andra. I våras var dagarna fyllda av dagis och jobb. Utflykter till Sjöfartsmuseet. Busa med vänner. För ett år sedan föräldrarledig tid då Adam fick plockas ned från bokhyllor, fönsterbrädor och bord all vaken tid. För två år sedan höggravid med Adam på tur till Halmstad och spa i Båstad. För fyra år sedan tämligen gravid med Alma. För fem år sedan nykär. Aaaah, vilka underbara år! Nu bokas veckorna upp efter nya cykler. Dels mina bokade tider på sjukhuset och dels beroende på var i cytostatikacykeln jag befinner mig. Ungefär så här:

  • I tisdags fick jag min fjärde cytostatika. Hittintills har jag fått två FEC och två Taxotere samt Herceptin (det sistnämnda ska jag få sammanlagt 17 gånger var tredje vecka för att mota bort eventuella återfall av den cancern jag har som kallas HER2) I samband med cytostatikan får jag så pass mycket kortison att jag i två dygn känner mig märkligt adrenalinstin. Den här gången nyttjades den tiden med att under onsdagen, tillsammans med min underbara kusin Judit (som räddar livet på mig IGEN) ha en gourmét- och shoppingdag.
  • Idag, torsdag, börjar kortisonet ebba och jag känner mig tröttare och tröttare. Magen är svullen och på grund av Taxoteren går jag upp i vikt. Funderar på att införskaffa gravidkläder och vadsomhelstmedbredresårövermagen.Trots normalkost och minst en timmes motion/dag har jag gått upp 5 kg på tre veckor. 3h sömn blev det mitt på dagen idag och en god fika i Mölndal på kvällen.
  • Imorgon, fredag börjar jag ta min dagliga (åtta dagar) spruta med Nivestim som stärker de vita blodkropparna. En liten diabeteslikande spruta som, tack o lov, inte alls gör ont.
  • Lördag och minst en vecka framåt räknar jag med att vara utslagen på grund av biverkningar. Inga eller minimala planer.
  • Dag 12, 13 och 14 ( med andra ord två veckor efter cellgift) är då jag har lägst immunförsvar. Bör börja ta det på allvar och kanske inte hänga så mycket på dagiset längre. Tyvärr. Att åka spårvagn, gå och handla samt krama vänner ska väl också undvikas. Suck för det sistnämnda. Har plockat ned handsprit i handväskan.
  • Innan cytostaikabehandling träffar jag min läkare och går igenom min hälsa. Hon är lite orolig för att jag är för tuff och för att jag inte vill sänka min cytostaikados trots starka biverkningar med risk för att till exempel tarmarna slås ut helt. Eller jag. Men hur vet jag då det? Balansgången mellan att får ur mig cancerskiten vs att cancern överlever vs att slå ut hela min kropp. Var är smärtgränsen just precis för mig? För min kropp? Jag tänker mycket på det nu.
  • Dag 21 så har jag labbundersökning, blodprov samt får nästa cytostaikabehandling. Nummer fem. Å så börjar vi om från början igen.

Efter den sjätte cytostatikan så ska jag gå ned i immunförsvaret, ner, ner, ner i botten och sedan klättra upp igen innan operationen sker fyra veckor senare. Där först kommer läkarna att se hur jag verkligen mår. Min stora tumör att har krympt fråm 45 mm till 19. Fantastiska nyheter! Tyvärr finns det så mycket annat som kan finnas därinne som ingen ser innan jag öppnats. Har det hunnit sprida sig till lymfkörtlar, revben, lungor…? Så klart det inte har. Tänk positivt. Tänk positivt. Tänk positivt. Men visst finns hjärnspöken. Är jag frisk om några månader eller får jag fortsätta med cellgift…? Förhoppningsvis räcker det med sex cytostaikabehandlingar, strålning i fem veckor, herceptin i ett år och Östrogencancerns motpiller i tio år. Tycker att det skulle vara tillräckligt. Jag hyser enorm respekt för min mor som ju hade cancer tre gånger på fyra år. Hur håller man upp modet gång efter annan? Men kan hon ska banne mig jag inte vara sämre.

För ett par veckor sedan skrev jag en fråga till den synnerligen sympatiske överläkaren Henrik Lindman på Uppsala Akademiska. Han som höll mig sällskap i tv-studion för en månad sedan. Jag har sedan de märkliga incidenterna (se ”Chockerande måndag” samt ”Overklig verklighet”) på Sahlgrenska Universitetssjukhusets bröstkirurg tänkt mycket på om jag har förtroendet att låta dem operera mig. Frågan till Henrik löd således var han tyckte jag skulle få bästa vården. Med vändande post rekommenderade han med varmt hjärta Västerås. Västerås it is. Jag har nu varit i kontakt med dem ett par gånger och har hitintills fått mer än jag önskat – bara genom luren. Henrik Lindman var vänlig nog att berätta för dem  om vad jag gått igenom och uttryckte bekymran över hela handhavandet. Sjuksköterskan jag har som min kontakt är mycket proffsig och blev dessutom utnämnd till ”Årets Bröstsjuksköterska 2012” av Bröstcancerföreningarnas Riksförbund; BRO. Bara en sådan sak! En annan anledning till att jag vill göra den här operationen längre bort från hemmet är att inte behöva återuppleva känslan av att förlora ett bröst varje gång jag passerar Sahlgrenska. Så känner jag. Datumet är satt till 19 november. Gött. Det är helt klart första gången jag längtar bort från en av mina favoritmånader, september, till ruggiga november. Men faktiskt. Det kan komma att bli en favorit i år.

västerås

Västerås i november – whoop, whoop!

Annonser

8 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Marja Leppänen Pastorino
    Sep 13, 2013 @ 08:20:48

    här kommer en styrkekram, sådär på avstånd, det kommer att gå bra…några andra alternativ finns inte. ❤

    Svara

  2. Sissi
    Sep 13, 2013 @ 09:23:55

    Jag kan verkligen känner dina tankar du bär och dina ord griper tag i hela mej….
    Vad skall jag göra som står bredvid mer än att bara känna med dej och vara maktlös.
    Önskade jag kunde göra något som tog bort bara något av det här du upplever.

    Man kan säga att du vet rätt mycket hur ditt liv ser ut ett tag framåt men tänk på allt du också får och ser och upptäcker som du får på köpet bara pga detta.

    Du frågar dej själv
    ”Var går min egen gräns?”
    Jag tycker det låter som du börjar känna av den redan
    Piska dej själv inte för hårt och mycket utan fortsätt stanna upp och tänka
    Orkar jag detta?
    Var sann emot dej själv och ta hand om dej så bra du bara kan

    Gott du har din kusin hos dej

    Kraft & Styrka

    Svara

  3. Marita Ahlkvist
    Sep 13, 2013 @ 13:21:55

    Finner inga ord… Maj, massa massa kärlek och många många styrkekramar!!!

    Svara

  4. Sofie Alvarsson
    Sep 13, 2013 @ 19:27:02

    Kära Maj, din text är som vanligt fängslande, spännande och rolig att läsa. Förstå mig rätt. Det finns inget roligt alls med din text. Jag börjar gråta varje gång när jag inser att det är dig det handlar om. På riktigt. Att det inte är en fiktiv person det handlar om. Att det händer dig och din familj. Vidrigt. Om det ändå hade varit en fiktiv historia, ja då hade det varit ett nöje att läsa texten. Kära Maj, kraft och energi. Jag tänker på dig ofta. Kram Sofie

    Svara

  5. eva
    Sep 13, 2013 @ 19:37:15

    Västerås? Ha hiszel a gyogyulásodban = fél gyözelem!! a többi az operálás!! varför inte? Jag är en support!! och kramis

    Svara

  6. Ewa
    Sep 15, 2013 @ 12:17:52

    Tänker på dig och hoppas du inte har det för jobbigt med biverkningarna.
    Kramar Ewa

    Svara

  7. Leif Andersson
    Sep 16, 2013 @ 09:33:41

    Bara att hålla med Marita, styrkekramar i mängder KRAM!!!!

    Svara

  8. Christina
    Sep 17, 2013 @ 23:23:49

    Fina, fina Maj….det jag kommer att komma ihåg från detta blogginlägg är DEN HAR MINSKAT FRÅN 45 TILL 19 MM !!!!! ❤

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: