Visst är det skönt att göra ingenting…

…och sedan vila lite.

Det var ett tag sedan jag skrev nu. Jag har de senaste veckorna hamnat i en slags Zombiemood. Jetlegs-jetty. Somnat med barnen, sovit tio timmar, morgonrush, lämnat på dagis, hem och sova igen, hämta på dagis, lägga barnen och mig själv några timmar senare. En inte helt stimulerande miljö. Inte mycket hjärnarbete förutom de underbart intensiva timmarna med barnen. Men ändå, ingen vuxenstimulans. Sömnig och uttråkad har jag lufsat mig genom dygnen. I bästa fall har jag lyckats luncha med god vän. När jag förra veckan träffade min onkolog berättade jag om tröttheten och hon sa, det föga uppmuntrande, att det visst är bra att vila men mindre sömnig kommer jag inte att bli. Sedan klämde hon på mitt sjuka bröst och sa att tumören är ca 10 mm nu (45 mm i juli, 19 mm i september). Hurra!

Hon sa också att mina bröst är fasta och då blev jag både glad o ledsen. Samtidigt liksom. En bröstcanceronkolog måste vet vad hon pratar om vad gäller olika bröstfastheter. Och så är det just bröstet som ska ryka. Operationsdatumet rycker närmre och det är svårt att förbereda sig mentalt på det brutala som kommer att ske. Så klart jag vill ha det överstökat. Jag är enormt nyfiken på vad de kommer att hitta. Hoppas att det är det absolut minimala. Bara en skrumpnad, död tumörskrutt och inget mer. Men först blir det sista cytostatikan. Imorgon kl 13.00. En resa i bergodalbana genom helvetesbiverkningarna väntar och, tillskillnad från första dosens biverkningar, håller de inte i sig en vecka utan tre. Ett år (!) tar det innan kroppen är helt återställd efter allt gift de har pumpat i mig.

Å andra sidan är jag tacksam och väl medveten om att det finns så många bra mediciner idag. De räddar ju faktiskt mitt liv. Förlänger det förhoppningsvis så pass att jag kan vara med om Adams pensionering om 63 år, hehehe!

En sak jag längtar efter att försjunka mig en bok. Jo ja, det finns mycket annat jag längtar efter också;  resa, resa, resa, en juste musikanläggning, återvända till jobbet eller varför inte en ljusblå Fiat 500 och framför allt att bli fri från sjukdomen… men under tiden hade det varit så härligt att bara försvinna in i en bok. De senaste två åren har jag lyckats läsa en, Hundraåringen som hoppade ut genom fönstret och försvann. Jag skrattade oavbrutet och förundrades det smått geniala upplägget. Förr läste jag någon bok i månaden i snitt. Nu somnar jag eller så så kan jag inte koncentrera mig. Det ska bli ändring på det. Jag ska ta mig för att läsa två böcker som en vän har skrivt. En tysk kriminalserie som blivit säljsuccé skriven av en småländsk tjej med tysk pojkvän. Hur coolt som helst. Måste tillägga stt huvudrollsinnehaverskans mulliga och glada småbarnsmamma är döpt efter mig. Och för er som inte vet; kriminalare läses alltid bäst på tyska. Det blir så skönt autentiskt då. Här finns (tysk) information om böckerna jag ämnar läsa >>

AMOR

Milano 2008. En av många favoriter i Italien.

Annonser

Feelin’ hot, hot, hot!

Något jag varit riktigt dålig på genom tiderna är att svettas. Ni vet, så där så att det dryper om håret och rinner nedför ryggen. Åh nej, tro inte att jag har undvikt möjligheter till att svettas. Igenom året har det mesta provats på. Allt från jitterbugg via ridning till amerikansk fotboll. Tennis, kajak, simning… name it! Faktum är att jag njuter bäst av ett träningspass där huvudet förvandlas till en vinröd, kokande boll. Att få mig att passera en bastu är i princip omöjligt. Men att få igång svettkörtlarna är inte helt enkelt. Aldrig har jag feber heller. Jag kan känna mig hur sjuk som helst. Verkligen må jättedåligt i influensa, kräksjuka eller förkylning – men feber då? Icke.

Exempel. Med kära Tina på semester hamnar vi på ett Hamam. Vi sitter sida vid sida i en bastu som är mer än lovligt varm. Efter sisådär fem minuter så känner jag första svettdroppen sakterliga rulla ner längs ryggraden. ”Härligt!” tänker jag och vänder mig mot väninnan… ”Va, har du redan duschat?” utbrister jag förvånat när jag ser hur Tina blinkar bort droppar från ögonen, droppar som kommer från hennes redan plaskvåta hår. ”Eh, näe…” svarar hon förnärmat. När jag ser mig runt i bastun inser jag att det är hon som är normen och jag som är undantaget.

Liknande var det när jag tränade boxning på tidigt 2000tal. Vinröd blev jag i ansiktet. Pulsen maxad men max en svettring i storlek av en femkrona i armhålan. ”Ta i lite mer då!” frustade sparringpartnern Petri som efter ett pass närmast såg ut som han hoppat i poolen med kläderna på. Sur (i sinnet) la jag mig ner på golvet för att inte svimma av utmattning.

Det är inte hälsosamt att svettas så lite har jag förstått men nu har jag fått ändringen på det vill jag lova. Utan ansats till att vara i närheten av träning eller bastu så får jag nu helt oförberett svettbryt av den största sorten. Mitt i natten. Flera gånger. I soffan vid TV-n, vid kassan på Hemköp eller strosandes på gården iaktagandes barnen som busar. Värmevallningar jag aldrig upplevt förr. Mest är det huvudet som, trots brist på hår, sätter i gång att producera värme och svett. 800 grader – minst. Röda kinder, plaskvåt rygg på några sekunder samtidigt som huvudet täcks av små svettdroppar.

Naturligtvis är det en av biverkningarna av den kära cytostatikan jag får.  Klimakteriet har satts igång. Faktum är att jag efter den här medicineringen troligen är steril. Tack o lov gör det mig inget. Jag tackar min lyckliga stjärna för mina barn. Att jag hann få dem. Annars är processen snarare praktiskt om än klibbig. Åtminstone den sterila biten. En annan sideffekt av medicineringen är att mina egna kroppsdofter försvunnit. Svetten luktar inte liksom. Jag har förlorat min Majlukt och det känns märkligt. Naturligtvis kommer den tillbaka – säker med buller och bång – men just nu kan jag känna vis saknad av att inte ha en egen doft. Bara äckelsmaken i munnen dårå.

Barnens sätt att hålla igång och svettas görs numera genom überglada skutt i sängen medan diverse låtar av Abba spelas på YouTube. Efter veckor av ”Mamma Mia” så är det nu ”Ring Ring” som är den stora hiten. ”BABBA!” ropar Adam förtjust och sjunger ”Mamma Mia waaaj waaaaaj” med sin djupaste tvååringsröst samtidigt som han springer i cirklar. Alma kan jag resonera lite med iallafall och emellanåt går det att bryta ABBAtrenden mot ”Sweet home Alabama” eller ”Country Road” vars texter hon kan nääästan prickfritt. Tack dagis:-)

svett

  • För övrigt I. känner jag mig trött men taggad inför sista cytostatikan om två veckor.
  • För övrigt II måste jag, dagen då Nobelpriset i fysik delas ut, hålla med ett Facebookinlägg; Priset i Fysik borde gå till Alexander Skarsgård. Bättre fysik får man leta efter.

Höst – snart utan bröst…

I ett virrvarr av känslor som inte vill lägga sig till rätta. Känslan jag har av att jag inte förstår vilken dom jag har fått. Vad den medför. Vad den kan medföra. Hur orolig ska jag vara? På en skala? Vilken skala?

Jag har träffat en psykolog två gånger nu. Hon känns bra. Lugn. Hon beskriver min situation med ord som livskris, orättvisa och trauma. Hennes ord. Ännu ej mina. Jag kan inte riktigt förlika mig med dem. Inte för att jag inte inser allvaret eller vill blunda för det… men min hjärna styr automatiskt in på tacksamhet. ”Vad känner du nu?” frågar hon och jag tänker på att mina barn är friska, glada, underbara. På fantastiskt fina vänner som hittar på de mest finurliga sätt för att förgylla mina dagar. Familjen som likt den stadigaste pelare håller mig upprätt och inger mig mod. Solen som skiner. Grannar som bryr sig om. Därtill har jag en relativt angenäm dygnsrytm. Bortsätt från eländiga biverkningar förstås. Frukost vid sju. Klassiska morgonbestyr. När barnen är på dagis passar jag på att vila så mycket jag kan för att sedan låta mig uppfyllas av deras läkande och stärkande energier. Därtill läkarbesök och enstaka träffar med kompisar. Kvällsmatsstök och nattningar. Ingen särskild stress alls just nu. Skönt.

Sen finns där ju en oro. Otvilvelaktigt närvarande. Hur blir livet post-bröstcancer? Finns det något som heter så? Jag har förstått att den tuffa biten för många är när jag kämpat mig igenom behandlingar och operation. Det som kommer efter första delmålet; avslutad behandling och operation. Då ska livet börja igen! På riktigt. Med jubel. Jobba, resa, bekymmersfrihet och glädje… Ofta är det då chocken kliver in. Rädslan att på nytt bli drabbad. Fruktan över vad som väntar runt hörnet. Som en tagg i själen. Gnagande oro. Depressioner är vanliga. Inget jag vill. Vem vill det? Går det att förebygga med stärkande tankar? Ska jag ta det som det kommer? Det är väl så att jag får förlika mig med känslorna då.

Jag har nu bokat rum på ett ställe i Västerås där ju operationen kommer att ske. Hem till gården heter stället och verkar vara idyllernas idyll. Jag har bestämt mig för att stanna hela veckan dels för återbesök på sjukhuset och dels för att kunna ta igen mig så mycket som möjligt. Hur kommer det att kännas med ett bröst? Allt går att vänja sig vid och det är ju onekligen för att rädda mitt liv, men ändå ett kvinnligt attribut. En stympning av en kär kroppsdel. Min kroppsdel. Ett till två år ska det tydligen väntas innan rekonstruktion sker. Jag lär ju vänja mig vid att vara osymetrisk.

Den här månaden har magasinet iForm tagit med tre kvinnors berättelser om deras ofrivilliga cancerresa. Jag är en av dem. Bra att det finns en månad där cancersjukdomen lyfts fram. Glöm sedan inte att välvilliga tankar och ord är en sak. Det stärker MEN att skänka pengar till forskning räddar liv. Min typ av cancer HER2 positiv har nu 85% överlevande till skillnad från för drygt tio år sedan då det var betydligt sämre odds nämligen 14 månaders medianöverlevnad.  Ett par länkar där du kan skänka pengar och/eller köpa saker där överskottet går till forskning finns här:

Ung Cancer

Cancerfonden

Min goa mamma är här igen. Ovärderlig. Stöttande med tålamod och fantastisk med barnen. Oändligt tacksam för det.

mammablomma

…så mycket mer värd än blommor!

%d bloggare gillar detta: