Höst – snart utan bröst…

I ett virrvarr av känslor som inte vill lägga sig till rätta. Känslan jag har av att jag inte förstår vilken dom jag har fått. Vad den medför. Vad den kan medföra. Hur orolig ska jag vara? På en skala? Vilken skala?

Jag har träffat en psykolog två gånger nu. Hon känns bra. Lugn. Hon beskriver min situation med ord som livskris, orättvisa och trauma. Hennes ord. Ännu ej mina. Jag kan inte riktigt förlika mig med dem. Inte för att jag inte inser allvaret eller vill blunda för det… men min hjärna styr automatiskt in på tacksamhet. ”Vad känner du nu?” frågar hon och jag tänker på att mina barn är friska, glada, underbara. På fantastiskt fina vänner som hittar på de mest finurliga sätt för att förgylla mina dagar. Familjen som likt den stadigaste pelare håller mig upprätt och inger mig mod. Solen som skiner. Grannar som bryr sig om. Därtill har jag en relativt angenäm dygnsrytm. Bortsätt från eländiga biverkningar förstås. Frukost vid sju. Klassiska morgonbestyr. När barnen är på dagis passar jag på att vila så mycket jag kan för att sedan låta mig uppfyllas av deras läkande och stärkande energier. Därtill läkarbesök och enstaka träffar med kompisar. Kvällsmatsstök och nattningar. Ingen särskild stress alls just nu. Skönt.

Sen finns där ju en oro. Otvilvelaktigt närvarande. Hur blir livet post-bröstcancer? Finns det något som heter så? Jag har förstått att den tuffa biten för många är när jag kämpat mig igenom behandlingar och operation. Det som kommer efter första delmålet; avslutad behandling och operation. Då ska livet börja igen! På riktigt. Med jubel. Jobba, resa, bekymmersfrihet och glädje… Ofta är det då chocken kliver in. Rädslan att på nytt bli drabbad. Fruktan över vad som väntar runt hörnet. Som en tagg i själen. Gnagande oro. Depressioner är vanliga. Inget jag vill. Vem vill det? Går det att förebygga med stärkande tankar? Ska jag ta det som det kommer? Det är väl så att jag får förlika mig med känslorna då.

Jag har nu bokat rum på ett ställe i Västerås där ju operationen kommer att ske. Hem till gården heter stället och verkar vara idyllernas idyll. Jag har bestämt mig för att stanna hela veckan dels för återbesök på sjukhuset och dels för att kunna ta igen mig så mycket som möjligt. Hur kommer det att kännas med ett bröst? Allt går att vänja sig vid och det är ju onekligen för att rädda mitt liv, men ändå ett kvinnligt attribut. En stympning av en kär kroppsdel. Min kroppsdel. Ett till två år ska det tydligen väntas innan rekonstruktion sker. Jag lär ju vänja mig vid att vara osymetrisk.

Den här månaden har magasinet iForm tagit med tre kvinnors berättelser om deras ofrivilliga cancerresa. Jag är en av dem. Bra att det finns en månad där cancersjukdomen lyfts fram. Glöm sedan inte att välvilliga tankar och ord är en sak. Det stärker MEN att skänka pengar till forskning räddar liv. Min typ av cancer HER2 positiv har nu 85% överlevande till skillnad från för drygt tio år sedan då det var betydligt sämre odds nämligen 14 månaders medianöverlevnad.  Ett par länkar där du kan skänka pengar och/eller köpa saker där överskottet går till forskning finns här:

Ung Cancer

Cancerfonden

Min goa mamma är här igen. Ovärderlig. Stöttande med tålamod och fantastisk med barnen. Oändligt tacksam för det.

mammablomma

…så mycket mer värd än blommor!

Annonser

5 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Christian
    Okt 04, 2013 @ 22:20:35

    Hej på dig!!
    Jag förstår din oro och att du har en massa tankar.

    Jag lever själv med en sjukdom, som jag vet kommer ta död på mig inom 20 års tid.
    Det tog ett tag för mig att acceptera att jag kommer bli sämre och sämre, för att sedan dö.

    Men jag har även fått en massa av denna vetskap, lärt mig en massa med mer…

    En sak som jag vill dela med mig av till dig är, att inte oroa dig för mycket…det gör bara att du missar leva i nuet.
    Det som sker, det sker ändå.
    Du lever vidare, kanske lite jobbigare än förut, men du kommer ändå ha ett liv.

    Vi har alla en sak gemensamt och det är att vi ska alla dö, men ingen VET hur eller när.

    Hemligheten ligger i att njuta av livet medan man kan 🙂

    Kram på dig!!

    Svara

  2. Karolin Wahlman
    Okt 05, 2013 @ 00:23:58

    Jag tänker på dig, det vet du!
    KRAM K.

    Svara

  3. Karin
    Okt 05, 2013 @ 07:48:15

    Å vad jag känner igen mig Maj, befinner mig i samma situation, men har förträngt de där tankarna kring ”borttagandet” av ev kroppsdel….men måste nog för det är dags snart. Du sätter ord på mina tankar som ännu inte kommit upp till ytan, skönt att slippa känna sig ensam i detta.
    Kram
    Karin

    Svara

  4. Marita Ahlkvist
    Okt 05, 2013 @ 14:52:52

    Käraste Maj! Du vet att jag tycker att du är en helt fantastisk person! Precis som din mamma är! Sådan mor sådan dotter!!! Finns här för er och givetvis även för dina fantastiska, underbara barn och deras pappa ( som inte känner mig). Mängder av styrkekramar och kärlek till er alla!!! <3<3<3

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: