Nästa uppehåll: Västerås!

Då var det dags. En lång väntan. En lång sommar och höst. Jag har betat av dagar och timmar. Fyllt dem med energigivande individer, kärleksfulla barn, mindre inspirerande sjukhusbesök och mer inspirerande händelser utanför sjukhusmiljön. Nåväl, till en början iallafall. Den senare delen av tiden har det sovits, vilats och inte mycket mer. Men nu. Nu är det det dags för operation.

Måndag morgon. Vi lämnar barnen på dagis, Wendel och jag.  Mormor skulle ta hand om dem medan jag var borta. Med stöd av vänner vid hämtning och lämning till dagis (Tack Noah!), samt nattning (Tack Caroline, Therese och Elise!). Flera har hört av sig om huruvida jag behöver hjälp, skänkt mig en tanke på sms och Facebook och till och med kommit förbi med gåvor och kramar.Vad rik jag är på varma, hjälpsamma människor. Hjärtat sväller av tacksamhet än en gång. Tåget marcherade punktligt iväg mot Västerås. Jag är förvånandsvärt lugn. Känner mig vaken och entusiastisk. Wendel är mer tillknäppt och spänd. En mer naturlig reaktion på tillvaron och det som komma skall noterar jag för mig själv. Förvånade inser vi att det inte finns någon bistro på tåget men det går ingen nöd på oss då vår fina granne Katarina skickat med oss hembakade bullar. Mums.

Resan tar 3,5h och tåget är, praktiskt taget, fullt av resenärer. Helt plötsligt känner jag hur det knyter sig i halsen. Jag får svårt att få luft. Känner mig svimfärdig… eller ska jag kräkas? Wendel lokaliserar snabbt närmsta WC. Den är så liten att jag har handfatet över låren när jag sitter på toaletten och spolar ljummet SJ-vatten på pulsådern vid handen. Det hjälper föga. Att det är en panikattack jag har fått förstår jag så sakterliga. Inget jag brukar få. Den klaustrofobiska känslan jag får på WC-n ökar snarare obehaget så jag återvänder till min plats mittemot Wendel och han instruerar mig sakta och tålmodigt i hur jag ska andas genom att själv visa. ”In genom näsan och -pffffffffffffffff- ut genom munnen. Vart efter släpper andnöden. Tack och lov.

Framme i Västerås tar vi bussen till sjukhuset. 4 hållplatser kostar 40 kr/person. Shit va dyrt! Efter en halvdan men gigantisk pizza så letar vi oss in på Västmanlands Sjukhus Bröstenhet. Snart kommer min underbara kontakt och tillika 2012 års Bröstsjuksköterska (den finaste utmärkelsen man kan få som sjuksköterska inom bröstcancergebitet): Elisabeth Stolpe Rados . Det var henne jag först pratade med vid kontakt på sjukhuset och hon har sedan, med jämna mellan rum, skickat mail eller ringt mig för att få information alternativt hört efter om hur jag mår. Underbar kvinna! Vi blir visade till ett ordinärt undersökningsrum. Dit kom också kirurg och tillika chefsläkare Staffan Eriksson som ska opererera mig dagen efter.

Staffan är lugn och saklig. Visar på tecknade bilder hur ingreppet ska ske. Ett snitt i bröstets underkant. Plocka ut de två lymfkörtlarna (i armhålan) som sitter närmast bröstet och omgående skicka dem på undersökning. Ett snitt i bröstets överkant. Resultatet av lymfkörtlarnas snabbanalys kommer tämligen omgående. Är de angripna av cancern tas ytterligare körtlar ut för analys för att se hur långt det har spridit sig. I värsta fall tas alla lymfkörtlarna ut. Risken för att cancern spridit sig till andra ställen i kroppen är då större. Sedan sys jag ihop. Cirka två timmar tar operationen.

Jag får frågan hur jag mår och hur jag mått det senaste halvåret. Jag berättar att jag kännt mig stark och samlad. Gråtit ibland och varit arg på slumpvis utvalda personer så som byggarbetare som inte håller ordning och tanter med rullatorer som eventellt kör för nära mig när jag är på Hemköp. ”Ja, också fick jag en panikattack imorse på tåget, inte så konstigt kanske…” Det håller Staffan med om och säger sedan utan att släppa min blick ”Ett annat sätt att få utlopp för rädsla och sorg är ju att agera och inte acceptera den situationen som du har hamnat i. Jag skulle med det, här och nu, vilja be om ursäkt för mina Göteborgskollegors handhavande av dig och din sjukdomssituation…” Ordens innebörd gick långsamt upp för mig. Oj… Oj! Det här betyder så mycket för mig. Även om jag vet att mycket har missköts av kirurgerna i Göteborg se Chockerande måndag och Overklig verklighet så fick jag nu en bekräftelse som gjorde mig alldelses varm och stolt. Stolt över mig själv.

Efter en rundvandning med inslag av idel leende personal, olika tester av blod, hjärta etc. så satte Wendel och jag oss i en taxi till hotellet vi skulle bo på. ”Hem till gården” bara namnet på boendet hade invaggat oss i en tro om att hemtrevnad och idyll skulle uppenbara sig. Det som jag så väl behöver de här synnerligen bisarra dygnen i mitt liv. Sinnesfrid i möjligaste mån. Och vet ni? Så blev det.

hemtillgården

Hem till gården i Västerås. Idyllernas idyll.

Annonser

Vad gör vi med tiden…?

Sedan jag fick mitt besked om att knölen jag funnit i mitt högra bröst var cancer har det gått snart fem månader. Fem månader med en ny, oinbjuden gäst som har vänt upp och ner på min tillvaro. En gäst som har klampat in och gjort mig o mina kära oroliga, ledsna, förbannade och frustrerade.

Samtidigt har det kommit så otroligt mycket kärlek och visdom av allt det eländiga. En osinande ström av kärlek från alla jag känner och jag är så lyckligt lottad att få ha så många fina runt omkring mig som skänker tankar och styrka. Visdom i hur skört livet är.  Det vi ju alla vet men inte alltid fäster så mycket tankar vid. Istället ska det väljas nya Viasatpaket, drömmas om nästa resa, ifrågasätta huruvida det senaste karriärsdraget var tillräckligt bra eller ej och kanske funderas på vilken som blir den nästa dieten som verkligen kommer att ge den perfekta kroppen…

På radion hörde jag en man som diagnosterats med prostatacancer och han satte fingret på hur jag känner. För hans del så fick han sin dom för två år sedan där läkarna sa att han kommer att leva mellan tre månader och två år till. Just nu lever han på övertid, cancern kommer nämligen att överlista bromsmedicinen när som helst. Sex veckor åt gången. Tack och lov är det inte mitt liv. Min cancer är botbar. Det som fastnade i mitt hjärta var dock det många av oss skulle må bra av att uppskatta mer. Något som är ett framgångsrecept till att må bättre av om vi bara kunde tillåta oss att njuta mer av den. Jag talar om vardagen. Den bespottade, utmobbade och genomstressade vardagen. Det den här mannen sa var, att för honom är vardagen en fest. Och jag håller med. En helt vanlig måndag i november. Fördelen med min sjukskrivning är att jag har haft möjligheten att lämna mina barn på dagis vid halv nio och hämta dem vid trehugget. God tid för morgonsysslorna som leder till en angenäm morgon. Barn som fortfarande orkar leka efter de blir hämtade. Fiskpinnar med potatismos. Sortera tvätten. Hela familjen leker kurragömma. Badrummet dryper efter barnabad. En mysigt samtal med en vän. Visst drömmer jag om vita stränder och paraplydrinkar. Självklart ska vi ha drömmar som vi ibland når och ibland inte. Men. Uteslut inte för den sakens skull att njuta av vardagen. Att en helt vanlig dag faktiskt är en helt vanlig dag. Det finns så mycket att vara tacksam för. Eller hur?

Nu har jag bara en dryg vecka kvar tills mitt bröst ska opereras bort. Kusligt nära. Härligt nära. Det känns märkligt att räkna ned med så oerhört blandade känslor som jag har nu. Mest längtar jag. Snart ska cancereländet vara borta och det helt och hållet. Så får det bli.

Bild 4
En vanlig måndag i november – yippie!

%d bloggare gillar detta: