Vad gör vi med tiden…?

Sedan jag fick mitt besked om att knölen jag funnit i mitt högra bröst var cancer har det gått snart fem månader. Fem månader med en ny, oinbjuden gäst som har vänt upp och ner på min tillvaro. En gäst som har klampat in och gjort mig o mina kära oroliga, ledsna, förbannade och frustrerade.

Samtidigt har det kommit så otroligt mycket kärlek och visdom av allt det eländiga. En osinande ström av kärlek från alla jag känner och jag är så lyckligt lottad att få ha så många fina runt omkring mig som skänker tankar och styrka. Visdom i hur skört livet är.  Det vi ju alla vet men inte alltid fäster så mycket tankar vid. Istället ska det väljas nya Viasatpaket, drömmas om nästa resa, ifrågasätta huruvida det senaste karriärsdraget var tillräckligt bra eller ej och kanske funderas på vilken som blir den nästa dieten som verkligen kommer att ge den perfekta kroppen…

På radion hörde jag en man som diagnosterats med prostatacancer och han satte fingret på hur jag känner. För hans del så fick han sin dom för två år sedan där läkarna sa att han kommer att leva mellan tre månader och två år till. Just nu lever han på övertid, cancern kommer nämligen att överlista bromsmedicinen när som helst. Sex veckor åt gången. Tack och lov är det inte mitt liv. Min cancer är botbar. Det som fastnade i mitt hjärta var dock det många av oss skulle må bra av att uppskatta mer. Något som är ett framgångsrecept till att må bättre av om vi bara kunde tillåta oss att njuta mer av den. Jag talar om vardagen. Den bespottade, utmobbade och genomstressade vardagen. Det den här mannen sa var, att för honom är vardagen en fest. Och jag håller med. En helt vanlig måndag i november. Fördelen med min sjukskrivning är att jag har haft möjligheten att lämna mina barn på dagis vid halv nio och hämta dem vid trehugget. God tid för morgonsysslorna som leder till en angenäm morgon. Barn som fortfarande orkar leka efter de blir hämtade. Fiskpinnar med potatismos. Sortera tvätten. Hela familjen leker kurragömma. Badrummet dryper efter barnabad. En mysigt samtal med en vän. Visst drömmer jag om vita stränder och paraplydrinkar. Självklart ska vi ha drömmar som vi ibland når och ibland inte. Men. Uteslut inte för den sakens skull att njuta av vardagen. Att en helt vanlig dag faktiskt är en helt vanlig dag. Det finns så mycket att vara tacksam för. Eller hur?

Nu har jag bara en dryg vecka kvar tills mitt bröst ska opereras bort. Kusligt nära. Härligt nära. Det känns märkligt att räkna ned med så oerhört blandade känslor som jag har nu. Mest längtar jag. Snart ska cancereländet vara borta och det helt och hållet. Så får det bli.

Bild 4
En vanlig måndag i november – yippie!

Annonser

16 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Annette Ibsén
    Nov 11, 2013 @ 21:43:13

    Resor och fest i all ära- men jag håller med dig fullständigt, det är i vardagen vi lever. Själv har jag nog alltid varit något av en livsnjutare, men det får nog lite andra dimensioner med en cancerdiagnos. Att vara här och nu, härvarande och närvarande och njuta av nuet, att uppskatta stunden, uppskatta de små sakerna i livet- det som är viktigt på riktigt, man blir bättre på sådant efter ett cancerbesked.
    Kram

    Svara

  2. Ewa
    Nov 11, 2013 @ 21:49:37

    Och du sätter fingret på hur jag också känner det fina Maj. Och så fint du beskriver det om all kärlek som strömmar emot dig, det upplever jag också. Så även om det är en skitsjukdom och en skitresa vi gör så bär den omsorg och kärlek vi får från omgivningen oss igenom detta. Och varje dag vi får, om så en sketen måndag i november är värdefull tid att ta vara på.
    Operationen kommer gå jättebra Maj. Den är ingenting mot cytostatikan. Ska tänka på dig massor den 19/12.
    Varma kramar!

    Svara

  3. Cina
    Nov 11, 2013 @ 21:53:37

    Jag håller helt med, älskar vardagen! Jag lämnade ett meddelande på din mobil igår, hör av dig om onsdagen.

    Svara

  4. kandi
    Nov 11, 2013 @ 22:45:02

    Úgy legyen, Maja drága! Már csak pár nap.
    Borzasztóan remélem, hogy hamarosan csak kedves kis hétköznapok várnak rád megint.
    sok-sok puszi

    Svara

  5. annika.mårtendal
    Nov 11, 2013 @ 23:46:29

    Så fantastiskt fint skrivet. Varje sekund är ett liv vågar jag skriva som barnmorska och just det ordspråket har hjälpt mig att ta vara på de enkla ögonblicken, fnitter och skratt med en väninna, en blick av samförstånd över bordet med nära och kära,
    en obetalbar kommentar från sitt barn. Ja,det är ju det enkla, sanna som betyder något.
    Lycka till Maj, Du är fantastisk!
    Tankar och kramar!

    Svara

  6. Marja
    Nov 12, 2013 @ 12:12:35

    så är det ju kära Maj….små sår, fattiga vänner och VARDAGEN ska man inte förakta…puss

    Svara

  7. Marita Ahlkvist
    Nov 12, 2013 @ 13:31:11

    Fiiiina, fantastisk Maj!!! Vilken gåva att få lära känna dig och din familj! Bamsekramar ❤

    Svara

  8. Tina Bohman
    Nov 12, 2013 @ 14:51:59

    Du är så otroligt klok! Och jag är så otroligt glad, lycklig och tacksam över att du är min fina väninna och jag är glad över att jag, i vardagen stress, tog mig tid att läsa dina rader. Du träffar 100% rätt ❤

    Svara

  9. Popprinsessan
    Nov 13, 2013 @ 09:15:12

    Vilka fina och kloka ord! Visst finns det mycket att vara tacksam över. Lycka till med portningen av din oinbjudna gäst.

    Svara

  10. /Nilla
    Nov 13, 2013 @ 11:16:19

    Så fina och kloka ord du skriver ❤

    Svara

  11. Leif Andersson
    Nov 13, 2013 @ 18:12:04

    Kram Maj säger samma som Marita kram ❤

    Svara

  12. Elenor
    Nov 14, 2013 @ 13:41:04

    Stor kram till dig Maj … Tänker på dig! /Elenor

    Svara

  13. Anna-Lena Boren
    Nov 18, 2013 @ 19:10:12

    Hej Maj!
    Du känner inte mig men jag vill berätta något för dig. När jag gjorde min operation den 8 augusti och satt i taxin hem från sjukhuset i Eskilstuna så var Dagens Eko kvart i 5, det första jag hörde i bilen. Det var du Maj som berättade om hur det var för dig och hur du fick kämpa för att få din behandling. Då kände jag mig oerhört tacksam för att jag hade fått behandling samtidigt som du kändes så nära i din kamp. Det blev nästan som jag kände dig……Jag har följt dig på din blogg och du ska veta att jag verkligen önskar dig Lycka till imorgon! Det kommer att gå bra och det blir skönt för dig när det är klart. Då kan du blicka framåt igen! En jättekram till dig och jag ska tänka på dig imorgon och hålla tummarna. Kram

    Svara

    • majstory
      Nov 29, 2013 @ 13:17:17

      Tack fina! Vad märkligt det känns att det jag pratade in i en mikrofon verkligen kommer fram i en liten taxi i Eskilstuna där just du kliver in och hör det… och att du kommer ihåg det flera månader senare. Tack för att du hörde av dig.

      Svara

  14. Anna-Lena Boren
    Nov 29, 2013 @ 21:19:37

    Ja det kommer jag att bära med mig genom livet och jag är så glad för din skull att du kommit ett steg vidare i din process. Orden bär oss vidare i livet och ibland korsas vår väg av något oväntat som tvingar oss att stanna upp. Då fanns du där med dina ord. Kämpa på nu och njut av livet och hoppas att mina ord kan värma dig Kram

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: