Hem och kläm!

Dagarna som följer i Västerås är angenäma och jag är förvånad över att chocken inte är större över att ha förlorat en kroppsdel. För trots faktumet att jag gått miste om ett bröst så har jag vunnit något så mycket större. Min hälsa och mitt liv. Jag är stolt över mig själv och tycker att ärret är riktigt coolt. Sen ska jag inte sticka under stol med att jag fantiserar om rekonstruktionen som kommer att ske tidigast om 1,5 år. Hmmm, silikooooon eller ska jag  använda mig av mitt eget hull från magtakten och på så sätt få en smalare siluette… Tja, beach 2015 är onekligen en bit bort så jag behöver inte bestämma mig än.

Dränaget har jag turen att bli av med redan knappt ett dygn efter ingreppet. Allt som finns kvar är små tejpbitar som tillsammans med stygn håller ihop snittet. Efter några återbesök på sjukhuset är jag redo att åka hem. Hem. Härligt. Mellan återbesöken på sjukhuset i Västerås så har jag kopplat av på hotellet. Några vänner från östkusten har besökt mig. Och min fars kusin med underbar sambo – båda över 80 år gamla.

Innan avfärd har jag i god tid berättat för Alma om vad som ska ske. ”Du vet mammas bröst som är sjukt ska doktorn ta bort…” Alma tittar på stora ögon på mig, ögon som fylls med tårar ”Nej, mamma! Med kniv eller med sax? Det får han inte!” Shit. Den reaktionen var jag inte beredd på. Ja sanningen å säga var jag inte beredd på någon reaktion men allra minst den här. Hon är otröstlig och jag får lova att prata med doktorn om saken. Då jag är med i ett utmärkt forum för bröstcancersjuka på Facebook vänder jag mig till mina kämpande medsystrar med frågan om hur de har gjort när de berättat för sina barn. Alla som svarade sa att de hade varit ärliga och berättat. På barnens nivå. En tipsar mig om en bok där en nalle får blindtarmen bortopererad. Den köper jag och vi läser den flera gånger om. Både på hennes och mitt initiativ. Adam lyssnar också. Undrar just hur mycket min fina kille förstår bara drygt två år gammal. Säkert mycket mer än jag anar.

Väl hemma så är det inte så spännande till en början med vad som har hänt mammas bröst. Det största för min dotter är att jag återigen följer med henne in på dagis. För första gången sedan mitten av september. Hon har tydligen pratat om det för fröknarna hela veckan. Det är stort. Det är stort för mig med. På måndagen går vi tillsammans in på hennes avdelning och jag stannar kvar under morgonsamlingen. Alma sitter uppkrupen i min famn med armarna runt min nacke och pussar mig över ansiktet hela tiden. Hon strålar. Jag känner hur mitt hjärta svämmar över av kärlek samtidigt som det svider att det har behövt vara så här. För det är ju inte bara jag som är drabbad. Djävla skitsjukdom.

Så nu vill jag ge er kvinnor dagens tips. Inget unikt. Inget nytt. Inget svårt. Det kan dock rädda ditt liv.

HEM OCH KLÄM!

1177 har en bra genomgång >>

Breast-scaping Funny Picture

Annonser

I ain’t broke but I’m badly bent

Tisdag 19 november 2013. Dagen D. Eller dagen O som i operation kanske låter bättre. Jag sov hyfsat i de jättesköna sängarna på hotellet. Drömde om pyttipanna (But why? Ingen favorit precis…). Jag hoppade in i den rymliga duschen och tvättade mig med apotekets desinfecterandeinföroperationentvålsvamp. Med endast en kopp te i magen så drog jag in en sömndrucken pojkvän i taxin som tog oss till sjukhuset.

Uppe på avdelning 6 blev jag inskriven och fick ett dubbelrum. Kirurgavdelning är uppdelad på plastik, bröstoperationer, tarmoperationer samt akutkirurgi. Så snart jag slagit mig ner i rummet så kom en sjuksköterska med blommor inslagna till mig. Tre långskälkade, blodröda rosor skickade med bud av fina Sandra och Maggan. Hur gulligt som helst. Personal kom och gick i behagligt tempo. Chefen på avdelning kom in och fyllde i ett formulär om mig och min allmänhälsa. Allergier etc. Nadia, en sjuksköterska jag träffat dagen innan som skulle vara min ”egen” på avdelningen kom in och sa hej med ett varmt leende. Jag är nummer tre på operationsbordet idag berättade hon. ”Räkna med operation ca 13.30”. Klockan var bara nio så jag hängde in jackan i den därför avsedda garderoben och plockade lite med övernattningsväskan då panikattack nummer två dök upp. Precis som dagen innan så var det andnöd och illamående jag kände. En sjuksköterska hämtade en läkare, de tog blodtryck och mätte syresättningen i blodet. Ingen fara med något av värdena. Så fick jag ett lugnande piller och lite senare kopplade kroppen av. Märkligt det där. Jag känner mig förväntansfull och angelägen att få operationen gjord men ändå så tickar det på i bakhuvudet. Stress. Oro. Rädsla. Jag är trots allt ingen robot.

Wendel sitter och berättar roliga anekdoter om sin ungdom för att få mig att slappna av. Vi skrattar, om än lite spänt. Han kan inte riktigt förstå varför hela höger bröst måste ryka nu när tumören har krympt från fyra till en centimeter. Jag har tidigare känt mig missförstådd. Blivit arg. Inte känt mig respekterad. Nu kan jag härleda hans undran på ett annat sätt. Min känsla har ju från första stund varit att jag vill att bröstet ska bort. Och med det cancern. Tidigt fick jag förklarat att det är lättare med rekonstruktion om hela bröstet tas bort. Dessutom har nya rapporter visat att den så kallade tårtbitsoperationen inte alltid lyckas få bort all cancer. Varför chansa?

Klockan elva tittar Nadia in. ”Nu är det dags!” Oj, tidigare än väntat, vad skönt! Jag rullas ner till fjärde våningen och en stor sal med många sänger avskärmade med skynken i en beige ton. En narkosläkare sätter en slags bedövning nedanför nacken. Den ska räcka 12h, minst. ”Bring it on” säger jag till honom. Jag är inget fan av smärta. Kort därefter rullas jag in på operationssalen där vänliga ansikten skakar hand med mig och säger deras namn som jag ögonblickligen glömmer av. Min kirurg, Staffan Eriksson är också där och ler med sitt trygga leende. Några minuter senare sövs jag och det sista jag förnimmar innan jag slocknar är att en av sköterskorna stryker min kind och säger ”Du är så duktig Maj, så duktig…”

På uppvaket vaknar jag inte alls så groggy som personalen hade förvarnat om. Fylld med adrenalin och lättnad över att ha passerat ytterligare en milstolpe spanade jag efter någon att fråga den viktigaste frågan just nu: hade de funnit cancer i lymfkörtlarna eller ej? Jag får ett glas vatten och kort därpå kommer Staffan in i mitt bås och berättar att operationen gått bra, tre lymfkörtlar hade skickats till labb men ingen cancer var funnen där. Jag blundar. Andas. Jag tror jag andas för första gången på fem månader. Det känns så. Det känns som att jag har klivit ur en glasbubbla, ett liv på autopilot och kommit ut på andra sidan av tortyrtunnel med det bästa resultatet jag har kunnat önska mig hitintills. Vi kikar på såret och jag förbluffas över hur fint det är. Ett streck på 20 cm. Knappt svullet. Ett dränage har jag fått för att bli av med ev vätskebildning från såret.

Efter vad som känns som en evighet så rullas jag upp på ett alldeles eget rum. Wendel väntar där. Det första han säger är ”Nu, nu har du fått tillbaka din vanliga utstrålning, nu är du tillbaka…”

bild-45

En av alla underbara hälsningar som läker mig.
Tack Mysan! Tack alla!

%d bloggare gillar detta: