I ain’t broke but I’m badly bent

Tisdag 19 november 2013. Dagen D. Eller dagen O som i operation kanske låter bättre. Jag sov hyfsat i de jättesköna sängarna på hotellet. Drömde om pyttipanna (But why? Ingen favorit precis…). Jag hoppade in i den rymliga duschen och tvättade mig med apotekets desinfecterandeinföroperationentvålsvamp. Med endast en kopp te i magen så drog jag in en sömndrucken pojkvän i taxin som tog oss till sjukhuset.

Uppe på avdelning 6 blev jag inskriven och fick ett dubbelrum. Kirurgavdelning är uppdelad på plastik, bröstoperationer, tarmoperationer samt akutkirurgi. Så snart jag slagit mig ner i rummet så kom en sjuksköterska med blommor inslagna till mig. Tre långskälkade, blodröda rosor skickade med bud av fina Sandra och Maggan. Hur gulligt som helst. Personal kom och gick i behagligt tempo. Chefen på avdelning kom in och fyllde i ett formulär om mig och min allmänhälsa. Allergier etc. Nadia, en sjuksköterska jag träffat dagen innan som skulle vara min ”egen” på avdelningen kom in och sa hej med ett varmt leende. Jag är nummer tre på operationsbordet idag berättade hon. ”Räkna med operation ca 13.30”. Klockan var bara nio så jag hängde in jackan i den därför avsedda garderoben och plockade lite med övernattningsväskan då panikattack nummer två dök upp. Precis som dagen innan så var det andnöd och illamående jag kände. En sjuksköterska hämtade en läkare, de tog blodtryck och mätte syresättningen i blodet. Ingen fara med något av värdena. Så fick jag ett lugnande piller och lite senare kopplade kroppen av. Märkligt det där. Jag känner mig förväntansfull och angelägen att få operationen gjord men ändå så tickar det på i bakhuvudet. Stress. Oro. Rädsla. Jag är trots allt ingen robot.

Wendel sitter och berättar roliga anekdoter om sin ungdom för att få mig att slappna av. Vi skrattar, om än lite spänt. Han kan inte riktigt förstå varför hela höger bröst måste ryka nu när tumören har krympt från fyra till en centimeter. Jag har tidigare känt mig missförstådd. Blivit arg. Inte känt mig respekterad. Nu kan jag härleda hans undran på ett annat sätt. Min känsla har ju från första stund varit att jag vill att bröstet ska bort. Och med det cancern. Tidigt fick jag förklarat att det är lättare med rekonstruktion om hela bröstet tas bort. Dessutom har nya rapporter visat att den så kallade tårtbitsoperationen inte alltid lyckas få bort all cancer. Varför chansa?

Klockan elva tittar Nadia in. ”Nu är det dags!” Oj, tidigare än väntat, vad skönt! Jag rullas ner till fjärde våningen och en stor sal med många sänger avskärmade med skynken i en beige ton. En narkosläkare sätter en slags bedövning nedanför nacken. Den ska räcka 12h, minst. ”Bring it on” säger jag till honom. Jag är inget fan av smärta. Kort därefter rullas jag in på operationssalen där vänliga ansikten skakar hand med mig och säger deras namn som jag ögonblickligen glömmer av. Min kirurg, Staffan Eriksson är också där och ler med sitt trygga leende. Några minuter senare sövs jag och det sista jag förnimmar innan jag slocknar är att en av sköterskorna stryker min kind och säger ”Du är så duktig Maj, så duktig…”

På uppvaket vaknar jag inte alls så groggy som personalen hade förvarnat om. Fylld med adrenalin och lättnad över att ha passerat ytterligare en milstolpe spanade jag efter någon att fråga den viktigaste frågan just nu: hade de funnit cancer i lymfkörtlarna eller ej? Jag får ett glas vatten och kort därpå kommer Staffan in i mitt bås och berättar att operationen gått bra, tre lymfkörtlar hade skickats till labb men ingen cancer var funnen där. Jag blundar. Andas. Jag tror jag andas för första gången på fem månader. Det känns så. Det känns som att jag har klivit ur en glasbubbla, ett liv på autopilot och kommit ut på andra sidan av tortyrtunnel med det bästa resultatet jag har kunnat önska mig hitintills. Vi kikar på såret och jag förbluffas över hur fint det är. Ett streck på 20 cm. Knappt svullet. Ett dränage har jag fått för att bli av med ev vätskebildning från såret.

Efter vad som känns som en evighet så rullas jag upp på ett alldeles eget rum. Wendel väntar där. Det första han säger är ”Nu, nu har du fått tillbaka din vanliga utstrålning, nu är du tillbaka…”

bild-45

En av alla underbara hälsningar som läker mig.
Tack Mysan! Tack alla!

Annonser

4 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Lotta Hellstrand
    Dec 06, 2013 @ 22:44:50

    Maj, Jag har läst alla dina inlägg och känt med dig på många plan. Av någon anledning var detta det första inlägg som fick mig att gråta. Förmodligen av samma anledning som jag gråter på bröllop men inte på begravningar. …nu är du tillbaka. Och det är jag så glad för.
    kram /Lotta

    Svara

  2. Agnes
    Dec 06, 2013 @ 23:55:47

    Du är verkligen ÅREST KÄMPE! Snart blir du bra, lycko önskningar från Ungern!

    Svara

  3. Karolin
    Dec 07, 2013 @ 15:07:13

    Så fint skrivet Maj.
    Kram K.

    Svara

  4. Marja
    Dec 07, 2013 @ 20:52:07

    tänk att jag såg detsamma som Wendel, din utstrålning är tillbaka till 100% och du hade det vackraste operationsärret ever ❤

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: