Du beklagar…

Tänk vad mycket känslor som kan kämpa om första plats på en och samma gång. Glädjen över att vara färdig med strålningen. Oron för framtiden. Oron för att sjukdomen är genetiskt betingad och att min stjärna, min solstråle Alma ska drabbas. Lättnaden över bra resultat. Irritation över biverkningar. Sorgen över att ha drabbats av en lömsk, äckligt vidriga och livsfarlig cancersjukdom. Till de kommer en massa ”tänk om…” -tankar;

Tänk om jag inte upptäckt knölen i bröstet. Hade jag levt då?
Tänk om jag inte sparkat bakut när Sahlgrenskas bröstkirurg erbjöd mig operation 90 dagar efter upptäckten av knölen. Vad hade min diagnos varit då?
Tänk om cancern återvänder. Hur uppmärksam och drivande måste jag vara?

Jag såg inte SVTs debatt om orättvisorna i Sverige vad gäller cancervård. Orkade inte. Jag läser om orättvisorna var dag i Facebookgruppen jag deltar i där andra bröstcancersystrar kämpar för livet. Jag läste dock en artikel i Expressen om Lina Baldenäs, dödsdömd i sin cancer. Trots att vetskapen finns om att hon har varit sjuk och hon får återfall kan det betyda slutet på hennes liv om hon inte får behandling omgående. Trots detta faktum så bokas hon in på operation tre månader efter de funnit den nya tumören. Artikeln refererar tv-programet. Där står bland annat: ”Pengar har blivit viktigare än människoliv. Helén Eliasson, (S) ordförande för hälso- och sjukvårdsutskottet i Västra Götaland, säger i SVT:s ”Debatt” att hon ”beklagar”, när hon sitter öga mot öga med de som drabbats i hennes landsting. – Problemet är att du beklagar och jag dör, säger cancersjuka trebarnsmamman Lina Baldenäs, 33, till henne i tv-studion.”

Många gånger har jag fått höra att statistiken i Sverige för cancersjukas överlevnad är bland de främsta i världen. Det kan vi väl inte nöja oss med så länge någon dör? Så länge någon dör, inte på grund av sjukdomens hopplöshet trots bästa vård, utan på grund av långa väntetider framtvingade av besparingar så är det erbarmligt. Oförsvarligt.

Nu har jag börjat ta Tamoxifen. En liten tablett som ska hålla borta den östrogenpositiva cancern. Förmodligen ska jag ta tabletten i tio år. Mot HER2 får jag Herceptin var tredje vecka sammanlagt 17 gånger. Det ges i droppform ner i min venport vid nyckelbenet. Tabletten har, förutom det uppenbart positiva, också biverkningar. Jag läser bara den första delen om de vanligaste biverkningarna. Så här står det:

Vanliga (fler än 1 person av 100)
Huvudvärk, yrsel, vätskeansamling, blodpropp, blodvallningar, störningar från magtarmkanalen (såsom illamående och kräkningar), obehag och/eller inflammationsliknande besvär i tumörområdet, håravfall, hudutslag, menstruationsliknande blödning, vaginalflytning, underlivsklåda, förändringar i livmoderslemhinnan.

På dagarna känner jag mig hoppfull och glad. På kvällarna kommer nedstämdheten. Illamående, trötthet, yrsel… jo visst kan jag leva med det. Men oro för proppar. Samtidigt som Herceptinet kan försvaga hjärtmuskeln. Det får liksom ta och räcka nu. När jag ska sova om kvällarna går Linas ord till politikern på repeat i mitt huvud: Du beklagar och jag dör. Du beklagar och jag dör. Du beklagar och jag dör. Du beklagar och jag dör. Du beklagar och jag dör…

Vem av oss står på tur nästa gång?

Annonser

Strålande tider!

Äntligen börjar jag se slutet på tortyrtunneln. Håret har börjat växa och jag har gått från att se ut som en hårig rumpa via monchichi look-a-like till Sinead O’Conner. Det känns mycket bätte än vad det ser ut… men det börjar helt klart arta sig. Dagarna går i ett jämt tempo med dagliga besök på Sahlgrenska Sjukhuset där jag blir strålad varje dag, måndag till fredag. En procedur som tar en kvart. Själva strålningen bara ett par minuter och inställning samt på och avklädning upptar resten av tiden. Jag cyklar de flesta dagarna och njuter av att kroppen känns starkare och starkare. Ljuvligt!

Förutom näsblod så krampar fötterna och de känns som betongklumpar på kvällarna. Ibland speedar hjärnan när jag lägger mig. Det är antagligen mitt undermedvetna som får frispel. Försöker att koppla av med en bok men ibland blir det en tablett. Mot oro. Smärta. Eller mot sömnlöshet  – fast efter den gången jag likt en sömndrucken Frankenstein stapplade efter yrvaken Adam någon gång efter midnatt undviker jag det sistnämnda och försöker sova ikapp dagen efter istället. Adam, ja, haha! Min urstarke och supergosiga tvååring har börjat tala långa haranger efter en sen start. Underbart! ”Adam Bebäbäää” (Wedenberg) förkunnar han stolt att han heter och när jag hostar poängterar han snabbt ”mamma, handen – munnen!” Häromkvällen skulle mormor natta honom. En timmes lång monolog hördes från barnens busrum. Adam redogörde i ett icke sinnande flöde av ord. Min mamma kom ut efter en och en halv timme med håret ståendes rätt upp och ett stort leende på läpparna. Han hade återgivit hela Askungen som han hade sett tidigare den dagen.

Alma har nu fyllt fyra och är helt plötsligt vuxen. ”Mamma, snart är jag 18 år och då får köra bil och handla på internet.” Jahapp. Hon har mycket bättre koll på vad saker ligger än jag och både ungerskan och engelskan flyter på jättebra. Wendel och jag bara lutar oss tillbaka och låter oss imponeras. Fast det viktigaste är dock att hon är en glad tös och en bra kamrat. Allt annat kan man träna upp. Adam är en oerhört omtänksam kille med massa kärlek och med lite mer drama än stora syster. Saker flyger när det inte blir som han vill. Alternativt slänger han sig vrålandes på golvet. Annars är brottning och klättring fortfarande en stark sida. Femåringar har blivit nedbrottade i höst och på förskolan är han tveklöst den starkaste i gruppen. Men för det mesta är han en nöjd kille som sjunger, pratar, leker med dockor, serverar kaffe med mjölk samt kör runt med allt som har hjul på.

Julen tillbringades i Växjö hos mina föräldrar. En skön, avkopplad tillvaro med bröder, kusin Ludde och min svägerska Malin. Därtill en superskön tomte och oändligt med omslagspapper som yrde runt medan barnen energiskt öppnade sina paket. Min största gåva var det som min bror Henry klädde i ord där i köket på julafton. Helt plötsligt låste han mig med blicken och sa med ett stort leende samtidigt som ögonen förblev allvarliga ”Ja djävlar vad härligt att fira julen i Växjö istället för att stå och huttra på en kyrkogård i Göteborg!”

bild-49

Växjöjul – hurra!

%d bloggare gillar detta: