Du beklagar…

Tänk vad mycket känslor som kan kämpa om första plats på en och samma gång. Glädjen över att vara färdig med strålningen. Oron för framtiden. Oron för att sjukdomen är genetiskt betingad och att min stjärna, min solstråle Alma ska drabbas. Lättnaden över bra resultat. Irritation över biverkningar. Sorgen över att ha drabbats av en lömsk, äckligt vidriga och livsfarlig cancersjukdom. Till de kommer en massa ”tänk om…” -tankar;

Tänk om jag inte upptäckt knölen i bröstet. Hade jag levt då?
Tänk om jag inte sparkat bakut när Sahlgrenskas bröstkirurg erbjöd mig operation 90 dagar efter upptäckten av knölen. Vad hade min diagnos varit då?
Tänk om cancern återvänder. Hur uppmärksam och drivande måste jag vara?

Jag såg inte SVTs debatt om orättvisorna i Sverige vad gäller cancervård. Orkade inte. Jag läser om orättvisorna var dag i Facebookgruppen jag deltar i där andra bröstcancersystrar kämpar för livet. Jag läste dock en artikel i Expressen om Lina Baldenäs, dödsdömd i sin cancer. Trots att vetskapen finns om att hon har varit sjuk och hon får återfall kan det betyda slutet på hennes liv om hon inte får behandling omgående. Trots detta faktum så bokas hon in på operation tre månader efter de funnit den nya tumören. Artikeln refererar tv-programet. Där står bland annat: ”Pengar har blivit viktigare än människoliv. Helén Eliasson, (S) ordförande för hälso- och sjukvårdsutskottet i Västra Götaland, säger i SVT:s ”Debatt” att hon ”beklagar”, när hon sitter öga mot öga med de som drabbats i hennes landsting. – Problemet är att du beklagar och jag dör, säger cancersjuka trebarnsmamman Lina Baldenäs, 33, till henne i tv-studion.”

Många gånger har jag fått höra att statistiken i Sverige för cancersjukas överlevnad är bland de främsta i världen. Det kan vi väl inte nöja oss med så länge någon dör? Så länge någon dör, inte på grund av sjukdomens hopplöshet trots bästa vård, utan på grund av långa väntetider framtvingade av besparingar så är det erbarmligt. Oförsvarligt.

Nu har jag börjat ta Tamoxifen. En liten tablett som ska hålla borta den östrogenpositiva cancern. Förmodligen ska jag ta tabletten i tio år. Mot HER2 får jag Herceptin var tredje vecka sammanlagt 17 gånger. Det ges i droppform ner i min venport vid nyckelbenet. Tabletten har, förutom det uppenbart positiva, också biverkningar. Jag läser bara den första delen om de vanligaste biverkningarna. Så här står det:

Vanliga (fler än 1 person av 100)
Huvudvärk, yrsel, vätskeansamling, blodpropp, blodvallningar, störningar från magtarmkanalen (såsom illamående och kräkningar), obehag och/eller inflammationsliknande besvär i tumörområdet, håravfall, hudutslag, menstruationsliknande blödning, vaginalflytning, underlivsklåda, förändringar i livmoderslemhinnan.

På dagarna känner jag mig hoppfull och glad. På kvällarna kommer nedstämdheten. Illamående, trötthet, yrsel… jo visst kan jag leva med det. Men oro för proppar. Samtidigt som Herceptinet kan försvaga hjärtmuskeln. Det får liksom ta och räcka nu. När jag ska sova om kvällarna går Linas ord till politikern på repeat i mitt huvud: Du beklagar och jag dör. Du beklagar och jag dör. Du beklagar och jag dör. Du beklagar och jag dör. Du beklagar och jag dör…

Vem av oss står på tur nästa gång?

Annonser

1 kommentar (+lägga till din?)

  1. Marita Ahlkvist
    Jan 28, 2014 @ 19:25:04

    Finaste Maj!!! Du nämnde inte ett ord om detta när vi sågs tidigare idag… Tänk om jag bara vetat! Vi måste prata med varandra snart!!! Jobbar imorgon, onsdag, sedan ledig och ensam tills på lördag eftermiddag, resten av veckan. Stor kram

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: