Bye, bye! Hello!

Känslan av att tassa in hos Pia, min frisörvän på Hårmästarn, och i en timma få bli fixad, trixad och piffad i håret. Ovärderlig. Hurra jag har hår! Nu ser frisyren nästan frivillig ut.

Dagens blogginlägg tänkte jag ägna åt lite tips åt er med cancersjuka anhöriga. Vänner, kollegor, bekanta och grannar. Det är inte lätt. Att vara anhörig till en cancersjuk är frustrerande. Förutom oro för den sjuka så väcks gärna ens egen dödsångest till liv och känslan av otillräcklighet kan driva en till vansinne. Den här matchen går den sjuka själv. Det är vidrigt att se på. Till viss mån till och med vidrigare än att slåss mot sjukdomen. Den sjuka står i centrum. Den bredvid, ja, bredvid… Vad finns det då att göra? Vad ska man säga när man möts? Jag ställde frågan till mina medsystrar och följande sammanfsttar svar på vad som känns bra:

  • ”Djävla skit.” Kort och konsist samlar dessa två ord den förtvivlan som finns.
  • ”Jag kan omöjligt förstå vad du går igenom men jag finns här för dig.” alternativt ”Jag ber för dig”
  • Raka frågor. ”Hur mår du?” etcetera. Var dock beredd på att den sjuka inte alltid har lust att redogöra och respektera det.

Det som ska undvikas i möjligaste mån är följande:

  • En medlidande blick och huvudet på sne precis som om jag skulle dö imorgon.
  • ”Vilken tur att det är bröstcancer. Det är ju inte sååå farligt.” Det är fortfarande på tok för många som drabbas och som dör av bröstcancer för att ett sådant klämkäckt utttalande är rättfärdigat.
  • Försök känna in tillfället. När barnen är med så uppskattas det om ”Åh vad hemskt att tappa håret!” eller andra spöklika orosuttryck undviks. Små barn förstår inte innebörden av och risken med cancer. Men det förstår när något är otäckt, jobbigt, läskigt och tungt.
  • Cancerberättelser med dåligt slut. Ni vet. ”Min fasters mosters man dog inom tre månader… och hörde du om grannens kusin bara 17 år?” *Rys!*

Förutom frisörbesöket har jag den här veckan packat högt och lågt. Samt lugnat nervös pojkvän. Och varit på sjukhus för att få min dos Herceptin. Och lugnat nervös pojkvän. Dessutom har mina underbara föräldrar bilat ända från Växjö för att ge oss alla hej dåkramar. Åsså lugnat nervös pojkvän. Idag bär det nämligen av. Sydafrika – här kommer jag! Det här är början på resten av mitt liv.

Bye, bye - Hello!

För övrigt ber jag er hålla utkik efter mig i Expressens söndagsbilaga. Endera söndagen kommer nämligen jag att uppta en del av den tidningen. Mars, april… de vet ej ännu riktigt när.

Annonser

Färre gäspningar och mer kärlek!

Jag såg på nyheterna igår. Det tillhör inte vanligheten nu för tiden. För oss är det Bolibompa som regerar om tv-n överhuvudtaget är påslagen på morgonen. På Bolibompa glädjer jag mig alltid åt inslaget ”dagens grattis” där jag tydligt får reda på vilken dag i veckan det är och vem som har namnsdag. Fantastiskt bra tjänst.

Vad olikt mitt liv är nu mot förr! Inte uteslutande negativt hela vägen. Men annorlunda. Träning flera gånger i veckan har byts ut mot att jaga mina underbara barn. Kalender fullspäckad med jobbmöten utbytt mot sjukhusbesök och att försöka sova ikapp dagtid. Gosiga nattningar istället för mediamingel. Det som är oförändrat är att jag inte hinner umgås med mina vänner så mycket som jag vill. Men jag vet att de finns där och det är skönt. Det känns även skönt att jag är på banan igen. Inte riktigt där än, det måste få ta sin tid, men lockelsen av att återvända och låta mig uppslukas av jobb samt en och annan after work finns där. Men inte riktigt än. Min själ är slutkörd och behöver byggas upp. Så känns det. Avundsjukt lyssnar jag på vänners nya, spännande jobbprojekt samtidigt som jag kväver en gäspning. Inte för att det är tråkigt. Tvärtom. Efter allt pillertrillande, giftcocktails och mental tortyr är jag bara så trött. På en pigg dag går det två i koma. Jag är så trött på att vara trött.

Återigen plockar mina goa ungar upp mig. De bryr sig vare sig om kvävda gäspningar eller sömndrucken blick. Låt mig beskriva en söndagseftermiddag. Jag duschar Adam efter avlägsnandet av en, minst sagt, läskig blöja. ”Ouuuuujdå…” hörs Alma utropa i hallen där hon just råkat spilla ganska mycket mjölk som hon hade upphällt i ett glas. Jag drar snabbt på Adam en tröja och låter honom lufta de nedra regionerna. Medan jag torkar upp mjölken (handuk som föses runt av fotvarianten) ringer Wendel. Jag går in i vardagsrummet för att främja mig från barnens tjoande i köket där de nu sitter och ritar. Efter några minuter kommer Alma med en sött rynkad panna: ”Mamma, kan du säga till Adam att det inte är fräscht att kissa på köksbordet!” Jahapp. Adam transporteras förtjust skrattandes raka vägen till badkaret igen. ”Mamma inte lässsssen…” förkunnar han nöjt. Mamma aaaaaaaaaaaaarg.” Jag börjar rengöra, skrubba och desinfektera i köket medan jag hör Adam glatt sjunga ‘Old McDonald had a farm…’ inne i badkaret. Eller? Nej det låter inte som han är i badrummet längre. Med långa kliv och nu (lite mer än lätt) irriterad följer jag hans stämma. Bockarna Bruse sjunger han nu. Sittandes på vår dubbelsäng med en öppnad handkrämstub i handen och med kräm lite överallt på överkastet. Ge. Mig. Kraft.

devilAlma

Devil in disguise…

För övrigt så förstår jag inte riktigt varför människor som utan empati och någon form av öppenhet för kulturer, etnisk tillhörighet eller sexuell läggning går under benämningen fobiker. Homofob till exempel. Jag trodde Fobi var en diagnos. På Wikipedias sida står bland annat så här:

”Fobier sorteras kliniskt in under ångestsyndrom, som alla karakteriseras av starka ångestupplevelser som orsakar lidande och i något avseende förhindrar ett normalt fungerande liv. Fobier kan idag behandlas effektivt, bland annat genom kognitiv beteendeterapi

Se där Putin. Lite kognitiv beteendeterapi på dig och de dina kanske? Nej, tyvärr. Men vad underbart det vore om dessa inskränkta människorna kunde se skönheten i olikheter. Att omfamna istället för att exkludera. Att respektera istället för att hata. Det är min önskan. Amen.

%d bloggare gillar detta: