Plygplan

Så bar det iväg. Till älskade Sydafrika. Detta vackra land med många bekymmer men med en enormt gästvänlig och vacker befolkning. Min lilla perfekta familj och jag. Alma och Adam redo för flygtur i var sina mysiga fleece-one piece. Wendel med nerverna i en kasse, orolig för hur det ska gå att resa med en två- och en fyraåring i nästan 20 timmar. Innan vi traskade in på Turkish Airways Airbus bjöd jag på en kall öl och sa åt honom att varva ner.

Jag känner ju honom och hans resnerver vid det här laget. Även om vi bara hållit oss innanför Europas gränser och för det mesta rest mellan Ungern och Sverige så är Wendel varje gång orolig för hur barnen ska kunna sitta stilla och vara relativt lugna under resan. Det jobbigaste momentet (för honom) är ombordstigningen. Med en kväsande röst och illa dold nervositet brukar han instruerar han mig inne på flygbussen om hur vi fördelar sysslorna (jag som rest själv med barnen ser absolut inget större dilemma men låter honom hållas för familjefridens skull): ”Du tar barnen. Jag tar väskorna. Ni tar den främre trappen upp. (Det finns bara en trappa.) Jag tar barnvagnen. Jag ställer barnvagnen brevid den främre trappan. Jag fäller ihop barnvagnen. Du letar upp sittplatserna. Jag bär väskorna.” Väl på plats inne i flygplanet är han någorlunda lugn igen. Tack och lov.

Den här gången slapp vi buss- och trappeskapaden. Det var bara att traska ombord på flyget och installera sig. Första etappen gick till Istanbul. Där skulle vi vänta tre timmar på anslutande plan till Kapstaden. Alma var så nöjd med äventyret. Vi pratade om skönt väder, hav och bad. Adam var mest intresserad av att knäppa på och av sig säkerhetsbältet och prata om ”plygplan”. Hans små läppar trutar så sött samtidigt som han pekar på olika saker han ser: ”plyyyyygplanets motor…”. Timmarna flög ombord på planet. På riktigt. Till barnen fanns två, små väskor förberedda. En med snacks och en med böcker, leksaker och lite presenter från mormor och morfar. Maten ombord var förvånansvärt god. Stewardesserna trevliga och filmutbudet fantastiskt. Barnen puffade till de små turkosa kuddarna och drog upp det matchande lilla täcket till näsan och somnade. Solen gick ner. Solen gick upp. Innan vi visste ordet av så var vi framme i Kapstaden. ”Vad hände?” frågade Wendel och nickar åt barnens håll. ”Hypnotiserade du dem?”

Nej det gjorde jag inte. Men det här är ju min miljö, det jag alltid har älskat att göra. När jag reser väcks mina sinnen samtidigt som jag får en inre frid. Det smittar nog. Nya platser, nya människor. Resan är ett lika stort äventyr som målet. Dessutom är Kapstaden, allra längst ner på den afrikanska kontinenten, ett utomordentligt ställe att få ett perspektiv på sitt liv. Våra liv. Mitt liv. Intuitivt har jag känt att det här är vad vi behöver. Tid för oss själva in äventyrsfylld miljö med angenämnt klimat.

bild-52

Annonser

%d bloggare gillar detta: