Var parkerar raketerna?!

Fick vi se pingvinerna där nere i Sydafrika då? Jo, det är så klart att vi fick! Adam fick till och med ett kärleksbett av den ena pingvinen. En mycket förvånad Adam som precis hade klättrat förbi pingvinen där på klippan vände sig om och sa ”Aj!” Inget gråt. Inget mer bara ett ”Aj!”

Adam är fortsatt en skön lirare och det kommer så många underfundiga tankar från hans trutande läppar: ”Mammaaa, har plygplan vindrutetorkare?” ”Mammaaa, finns säkerhetsbälten på båtar?” Ja du, inte alltid så lätta frågor att svara på. Alma har mer essentiella frågor som ”Du mamma, vad är kärlek?” Älskade unge, vad är kärlek? Hur beskriver man det mest underbara som dessutom kan upplevas på så många olika sätt. Kärleken till familjen. Till mina vänner. Till livet. Efter jag med stort engagemang och på största allvar försökt förklara fenomenet fortsätter hon… ”Ok, mamma, men nu vill jag ha glass.”

Vår roadtrip fortsatte efter ett par dagar i Simonstown, längs kusten och senare in över berg täckta med vinrankor. Allt badandes i sol. Efter några timmar i bilen kom vi fram till Kleinsbaai, en pytteort med hela sin verksamhet riktad mot fiske, båtturer för att se valar och, Wendels dröm sedan lång tid, möjligheten att få dyka med vithajar. Rättare sagt. Du kliver frivilligt in i en bur på 1 x 4 m och låter dig sänkas ner tillsammans med en handfull andra galningar i den nämnda buren. På båten står så personalen med fiskespön riggade med kött som de vispar runt i vattnet nära buren. Allt för att hajarnaska komma så nära som möjligt men aldrig nära nog för at nå bytet på kroken. Om jag var med? Nähäpp! Jag njöt sittandes i solen på en brygga med ett barn på varje sida.

Jag har blivit väldigt bra på att njuta. För varje dag som går så återvänder styrkan i min kropp lite, lite grand. Med hjälp av solen har jag nu gått ifrån en gul/grå nyans i ansiktet till en klädsam solbränna. Håret växer och min frisyr ser nästan självvald ut nu. Kvalitén på burret är utmärkt. Tjockt, välmående hår som växer så det knakar. Tyvärr gäller det håret från höfterna och nedåt också. Det var ju verkligen inte nödvändigt men jo. Så är det. Trots det. Självkänslan stärks. Självförtoendet byggs på. Orosmolnen avtar. Sakta men dock. Jag slappnar av och känner att min familj gör det också. Vilken resa den här vidriga sjukdomen tog med mig på. Och nu, här i Sydafrika i solen så går det faktiskt hela dagar utan att jag tänker på att jag varit sjuk. Det gick till och med så långt att när mamma frågade mig hur jag mår vid det obligatoriska samtalet strax efter att vi landat i Sverige igen, så svarade jag förbryllat; ”Lite trött efter resan, hurså?” innan jag inser att frågan är befogad. Precis innan vi begav oss iväg till andra sidan jorden sov jag ju faktiskt mest hela tiden. Och nu börjar jag känna mig mer och mer som gamla Maj. Men med en sjusärdeles energi och enormt sug på livet.

De sista dagarna förbringade vi i Kapstaden. Lugna dagar där vi ändå hann med en del shopping, tur upp på Tafelberget samt att umgås med våra vänner. Behagligt tempo i en behaglig miljö. Sista kvällen berättade jag för barnen att jag dagen därpå skulle få massage innan vi åkte ut till flyplatsen. Sen låg vi och pratade om flygresan och vad som skulle hända på den och hur det skulle vara att komma hem igen. Adam väckte mig dagen efter: ”Mamma, vakna! Du ska få mustasch idag!”

Den långa resan hem  till Göteborg gick, om möjligt, ännu bättre än resan ned till Kapstaden. När planet landar i Göteborg och vi får spänna loss säkerhetsbältena igen så vänder sig Alma om mot mig och säger uppfodrande: ”Du mamma, nu har vi flygit så mycket med flygplan – nästa gång vill jag flyga med raket istället. Var parkerar raketerna?”

no matter

 

Annonser

Avtemporalisering.

Dagarna i Sydafrika flöt på i ett skönt tempo. Barnen njöt av att slippa overaller och mössor. Vi njöt av att slippa tjata om overaller och mössor. Dag två hade Wendel redan kommit in i semester-mood och visste inte längre vilken dag i veckan det var. Dag tre sa han att han aldrig mera vill lämna landet. Själv njöt jag av att återuppleva Kapstaden. Jag hade varit där för nio år sedan med bästaste vännen Tina och som barnlös singel var tempot och aktiviteterna då helt annorlunda än nu. Så klart.

Själva grunden för det jag älskade i Kapstaden då och det jag älskar nu var att få tänka igenom mitt liv och vad som blivit av det hitintills, dessförinnan och däremellan. Perspektiv. Varför lägga en massa energi på något som inte är ens önskan utan bara något du tror är din önskan? Varför ägna tid åt att få bekräftelse av andra som egentligen bara söker efter bekräftelse de med? Då, för nio år sedan, så var det min önskan en egen familj, spännande karriär, hippa event, resor samt möten med människor. Mina mål i livet har ändrats marginellt men nu med egen familj och några år visare är jag lite coolare. Vill jag tro. Tempot har dock ofta varit för högt och utan egentliga marginaler. Tack vare min familj som ställt upp för mig likt ett stabilt skyddsräcke på Autobahn där jag far fram så har det gått vägen.

Jag undrar varför högt tempo, driv och många bollar i luften generellt är positiva egenskaper att besitta? Det är ju precis lika viktigt att kunna varva ner, göra precis ingenting och få uppmuntran för det. Med åren (nu låter det som om jag snart fyller åttio, haha!) upplever jag också en njutning i att tacka nej till diverse upptåg för att hänga med barnen. Inget avancerat, bara umgås. Love it!

I Kapstaden mötte vi upp med våra fina vänner Sean och Cisse. På deras gård hade vi hyrt in oss i en fräsch möblerad trea med inglasad balkong. Utsikten var oslagbar, havet, stranden och i öster pampiga Taffelberget. Pool på området är ju även det tacksamt. Maten oslagbar. Sallader, grillat, hummer, fisk – name it! Sydafrikanerna kan sitt kök och Sean är en av de bästa på att trolla fram godsaker som fick smaklökarna att dansa balett. Tur vi hade som fick inbjudan till kvällsmat titt som tätt.

Efter några dagar i Kapstaden med plask i pool, strandpromenader samt segling med piratbåt omringad av delfiner hyrde vi en bil och styrde kosan mot Godahoppsudden. Innan vi tog trapporna upp till fyrtornet åt vi underbart god mat med oslagbar utsikt från den vackra restaurangen i anslutning. Stärkta av den tog vi först det lilla tåget (likt det på Universéum) upp en bit på berget och därifrån fortsatte vi upp för de många trappstegen. Barnen kämpade på fint. Solen stod högt, det var varmt men den friska brisen från Atlanten hjälpte oss fram. Till slut var vi uppe. Nedanför oss Atlanten som möter Indiska oceanen. Att stå där, längst ner på den Afrikanske kontinenten är svindlande. Mäktigt. Jag känner mig priviligerad, upprymd och tacksam.

Vi fortsatte sen till Simons Town. En lite hamnstad mest känd för Boulders Bay där det finns pingviner blande de vackra stenbumlingarna på sandstranden. Det lilla hotellet vi hyrt in oss på var en dröm i kolonialstil. Vi hyrde en ‘cottage’ med två sovrum, två badrum, lantligt kök och enorm terass mot havet. +27 C, inga irriterande flyfän som flugor eller mygg (bara söta höns som sprang fritt på vår gata). Överallt leende människor. I Simons Town händer inte mycket spännande mer än den där vackra stranden där även pingvinerna bor. Dit tog vi oss. Först stannade vi på en avskild plätt. Bara vi fyra. Wendel och Adam började bygga ett gigantiskt sandslott. Alma sprang behjälplig med två gula pyttehinkar fyllda med vatten vid start och med bara ett par droppar på hinkens botten vid ankomsten till Adam. Jag gick leende vid vattenbrynet och njöt av den löjligt perfekta idyllen. Känslan av ljummen sand under fötterna. Svalkande vatten. Solen i ryggen. Barnens skratt och prat… Så klättrade jag upp på en av de större klipporna. En klippa precis så där varm så att jag inte brände mig. Sträckte mina armar mot skyn och med hjärtat bubblandes i bröstkorgen vrålade jag till världen: ”Där fick du, cancer! Där fick du!”

bild-4

 

 

%d bloggare gillar detta: