Maj är lurig.

Jag vill be om ursäkt för att jag inte skrivit på en lång stund. För er som eventuellt har saknat mina inlägg. Mycket händer i mitt liv och det är faktiskt nästan uteslutande positivt. Åh, vad härligt att kunna skriva det. Självklart är min resa genom det vidriga cancerlandet inte över även om jag avslutat de tyngsta behandlingarna.

Till exempel ska jag äta en medicin som heter Tamoxifen i tio år. Den håller mig på andra sidan klimakteriet och motar således bort den östrogenpositiva cancern. Ett piller varje kväll. Jag har ställt klockan på 22.14, fråga mig inte varför, men så blev det. Ett glas vatten o en liten vit tablett. Lika tacksam för att den finns lika noggrant skulle jag vilja poängtera att det minsann inte är en Läkerol jag tar. Den här lilla rackaren kallas ofta för rävgift med biverkningar som, utöver de sedvanliga klimateriebesvär en kvinna kan få (svettvallningar, minskad ämnesomsättning, torra slemhinnor här o där, stela leder…) ger höjd risk till blodproppar och underlivscancer. Jo just det. Lägg i ena vågskålen risk för underlivscancer och proppar och i den andra bröstcancer. Vilket väljer du? Läkarna väljer Tamoxifen. Den hjälper mer än stjälper. Risken är mindre att få de livsfarliga biverkningarna. Statistiken säger si och så. Förvisso. Men även om statistiken säger att en av tio får bröstcancer så fick jag ju full pott där. Inte 10% utan 100%. You know what I mean.

Bra saker I. Jag har fått nöjet att besöka en cancerrhabilitering. En vecka i vackra Spenshult dryga två mil utanför Halmstad tillsammans med åtta andra cancerkämpar. Bad, sjukgymnastik, Chi gong, promenader och hemmabakad äpplepaj. De två första dagarna var hur långtråkiga som helst innan jag insåg att det var ju just det här jag behövde. Koppla av. Varva ner. Dessutom blev jag väldigt trött av de samtal vi hade och de föreläsningar som gavs. Mycket känslor. På ett bra sätt. Det är en väldigt speciell känsla att sitta i ett rum med åtta andra drabbade. Hur fan hamnade vi här? Hur fan hamnade jag här? Emellanåt känner jag mig fortfarande som en betraktare. Jag kommer på mig själv att sitta och tycka att det är synd att de här människorna har fått cancer. Tycker synd om dem och tanken innefattar inte mig fastän jag är lika drabbad jag. Märkligt det där. Hur som haver kändes veckan skön och viktig med flera olika bottnar. Nödvändig.

Bra saker II. Jag har börjat jobba igen! Yippie! Känslan att gå igenom korridoren till mitt kontor och hälsa på mina goa kollegor är obetalbar. Första dagen, i måndags, kom dock en hel del av de tårar jag väntat på. Lite tafligt att det skulle ske det ögonblicket jag blev insläppt på kontoret av en av mina favoritkollegor, Elenor. Det blev så symboliskt. Här är jag! Nu är jag tillbaka, på riktigt. Min ömma chef ledde mig till min skrivbordsplats och så snällt åt mig att ta den tid jag behövde med vad jag nu behövde göra. Ja, och eventuella kolla mailen. Första timmen strömmade floder ned för kinderna och det var så skönt. Befriande. Sedan raderade jag 3015 mail i min inkorg. Inte dåligt för en första arbetsdag tycker jag. Jag jobbar nu ynka 25% fram till första juni då jag går upp till 50%. Med det sagt är jag rätt slut efter timmarna på jobbet och sover gärna någon timme i anslutning. Det där med att ha hjärnan marinerade cytostatika i sex månader tar på krafterna och även om jag känner mig starkare och, eventuellt, smartare nästan varje dag så kommer det att ta en stund innan jag är game. Veckan avslutades med att mina kollegor och jag önskade varandra trevlig helg och kommentarer som
”Ses på måndag!” flög genom luften. Åh, det blev så högtidligt för mig!
”Ja, vi ses på måndag!” tjoade jag lyckligt tillbaka.

Bra saker III. Jag har skaffat mig en författarcoach. Hur lyxigt som helst. Jag har nämligen beslutat att gå från tanke till handling och skriva en bok. Bloggen kommer att vara ryggraden. Nu hoppas jag att ni snart ska se förbättring i mitt sätt att skriva och utrycka mig. Jag skickar in texter med jämna mellanrum som efter ett par dygn returneras mer eller mindre slaktad. Helst skulle jag vilja skriva dygnet runt, det är så fantastiskt roligt!

Bra saker IV. På torsdags jag för första gången hålla föreläsning om min cancerresa. Det är kören Sarabande som ger en gratiskonsert med insamling där pengarna går till Cancerfonden. Det känns som ett jättebra sammanhang att synas i samtidigt som det känns kul att göra något som kan ändra förbättra oddsen för insjuknade i framtiden. För det är det cancerforskning gör. Räddar liv. Kören leds av en mycket inspirerande kvinna vid namn Sara Korsgren Norrby – bara att få träffa och lära henne känns som en ynnest.
-> 22 maj, 17.30 på Lundby Hembygsförening för den som vill gå.

Idag var vi och beundrade löparna på Göteborgsvarvet. Underbart väder. Trots att väderflickan på TV4 häromkvällen ville beskriva maj som lurig, (hehe!) så fick det allra finaste vädret därtill glada ungar i solen och mycket Sean Banan. Vi satt nämligen bredvid Minivarvets start som sponsras av ett bananföretag med någon form av humor på marknadsavdelningen. Alma sprang för allt vad tygeln bar och var helt slut när hon väl kom i mål 250 meter senare. Adam fick hybris efter 20 meter och jag fick rycka in för att mantla uppdraget. Bokstavligen. Och det gjorde jag med glädje. Känslan av att ha Adam på man axlar medan jag i solen på gräset vid Björngårdsvillan skumpade fram var fantastisk. Måhända gick allt väldigt långsamt, jag har ju aldrig varit någon gasell precis. Men jag lever, jag står och går, ja till och med småjoggar med en söt liten kis på mina axlar och det gjorde mig upprymd, stolt och lycklig. Jag springer, alltså finns jag! Eller för att citera den käre Louis Armstrong: ”What a wonderful world”. Sen måste jag få avrunda dagen med de ord som Adam säger varje kväll vid nattningen och de fyller mig ända från tår upp till min numera n ä s t a n yviga kalufs med värme och kärlek:

”Mammaaa… God natt, raring!”

bild

Annonser

3 kommentarer (+lägga till din?)

  1. Agnes
    Maj 19, 2014 @ 08:07:28

    Kära MAJ!
    Det var mycket rörande samtidigt mer uppmuntrande och glädjande. Väntar på nästa post eller bok 🙂
    Hajráááá!!!

    Svara

  2. Sara
    Maj 23, 2014 @ 09:31:45

    Hej Maj, återigen tack för att du och kören öppnade mina tårkanaler på vid gavel igår kväll på den fina (men lite varma…;-) konserten! Önskar dig allt gott framöver! Kram /Sara

    Svara

  3. Biljana
    Maj 31, 2014 @ 08:34:13

    Hej !

    Så kul att du mår bra och har börjat jobba! 🙂
    Email me plz har inte adresser till nån av er ! Miss yaaa :*

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: