Strålande tider!

Äntligen börjar jag se slutet på tortyrtunneln. Håret har börjat växa och jag har gått från att se ut som en hårig rumpa via monchichi look-a-like till Sinead O’Conner. Det känns mycket bätte än vad det ser ut… men det börjar helt klart arta sig. Dagarna går i ett jämt tempo med dagliga besök på Sahlgrenska Sjukhuset där jag blir strålad varje dag, måndag till fredag. En procedur som tar en kvart. Själva strålningen bara ett par minuter och inställning samt på och avklädning upptar resten av tiden. Jag cyklar de flesta dagarna och njuter av att kroppen känns starkare och starkare. Ljuvligt!

Förutom näsblod så krampar fötterna och de känns som betongklumpar på kvällarna. Ibland speedar hjärnan när jag lägger mig. Det är antagligen mitt undermedvetna som får frispel. Försöker att koppla av med en bok men ibland blir det en tablett. Mot oro. Smärta. Eller mot sömnlöshet  – fast efter den gången jag likt en sömndrucken Frankenstein stapplade efter yrvaken Adam någon gång efter midnatt undviker jag det sistnämnda och försöker sova ikapp dagen efter istället. Adam, ja, haha! Min urstarke och supergosiga tvååring har börjat tala långa haranger efter en sen start. Underbart! ”Adam Bebäbäää” (Wedenberg) förkunnar han stolt att han heter och när jag hostar poängterar han snabbt ”mamma, handen – munnen!” Häromkvällen skulle mormor natta honom. En timmes lång monolog hördes från barnens busrum. Adam redogörde i ett icke sinnande flöde av ord. Min mamma kom ut efter en och en halv timme med håret ståendes rätt upp och ett stort leende på läpparna. Han hade återgivit hela Askungen som han hade sett tidigare den dagen.

Alma har nu fyllt fyra och är helt plötsligt vuxen. ”Mamma, snart är jag 18 år och då får köra bil och handla på internet.” Jahapp. Hon har mycket bättre koll på vad saker ligger än jag och både ungerskan och engelskan flyter på jättebra. Wendel och jag bara lutar oss tillbaka och låter oss imponeras. Fast det viktigaste är dock att hon är en glad tös och en bra kamrat. Allt annat kan man träna upp. Adam är en oerhört omtänksam kille med massa kärlek och med lite mer drama än stora syster. Saker flyger när det inte blir som han vill. Alternativt slänger han sig vrålandes på golvet. Annars är brottning och klättring fortfarande en stark sida. Femåringar har blivit nedbrottade i höst och på förskolan är han tveklöst den starkaste i gruppen. Men för det mesta är han en nöjd kille som sjunger, pratar, leker med dockor, serverar kaffe med mjölk samt kör runt med allt som har hjul på.

Julen tillbringades i Växjö hos mina föräldrar. En skön, avkopplad tillvaro med bröder, kusin Ludde och min svägerska Malin. Därtill en superskön tomte och oändligt med omslagspapper som yrde runt medan barnen energiskt öppnade sina paket. Min största gåva var det som min bror Henry klädde i ord där i köket på julafton. Helt plötsligt låste han mig med blicken och sa med ett stort leende samtidigt som ögonen förblev allvarliga ”Ja djävlar vad härligt att fira julen i Växjö istället för att stå och huttra på en kyrkogård i Göteborg!”

bild-49

Växjöjul – hurra!

Annonser

Hem och kläm!

Dagarna som följer i Västerås är angenäma och jag är förvånad över att chocken inte är större över att ha förlorat en kroppsdel. För trots faktumet att jag gått miste om ett bröst så har jag vunnit något så mycket större. Min hälsa och mitt liv. Jag är stolt över mig själv och tycker att ärret är riktigt coolt. Sen ska jag inte sticka under stol med att jag fantiserar om rekonstruktionen som kommer att ske tidigast om 1,5 år. Hmmm, silikooooon eller ska jag  använda mig av mitt eget hull från magtakten och på så sätt få en smalare siluette… Tja, beach 2015 är onekligen en bit bort så jag behöver inte bestämma mig än.

Dränaget har jag turen att bli av med redan knappt ett dygn efter ingreppet. Allt som finns kvar är små tejpbitar som tillsammans med stygn håller ihop snittet. Efter några återbesök på sjukhuset är jag redo att åka hem. Hem. Härligt. Mellan återbesöken på sjukhuset i Västerås så har jag kopplat av på hotellet. Några vänner från östkusten har besökt mig. Och min fars kusin med underbar sambo – båda över 80 år gamla.

Innan avfärd har jag i god tid berättat för Alma om vad som ska ske. ”Du vet mammas bröst som är sjukt ska doktorn ta bort…” Alma tittar på stora ögon på mig, ögon som fylls med tårar ”Nej, mamma! Med kniv eller med sax? Det får han inte!” Shit. Den reaktionen var jag inte beredd på. Ja sanningen å säga var jag inte beredd på någon reaktion men allra minst den här. Hon är otröstlig och jag får lova att prata med doktorn om saken. Då jag är med i ett utmärkt forum för bröstcancersjuka på Facebook vänder jag mig till mina kämpande medsystrar med frågan om hur de har gjort när de berättat för sina barn. Alla som svarade sa att de hade varit ärliga och berättat. På barnens nivå. En tipsar mig om en bok där en nalle får blindtarmen bortopererad. Den köper jag och vi läser den flera gånger om. Både på hennes och mitt initiativ. Adam lyssnar också. Undrar just hur mycket min fina kille förstår bara drygt två år gammal. Säkert mycket mer än jag anar.

Väl hemma så är det inte så spännande till en början med vad som har hänt mammas bröst. Det största för min dotter är att jag återigen följer med henne in på dagis. För första gången sedan mitten av september. Hon har tydligen pratat om det för fröknarna hela veckan. Det är stort. Det är stort för mig med. På måndagen går vi tillsammans in på hennes avdelning och jag stannar kvar under morgonsamlingen. Alma sitter uppkrupen i min famn med armarna runt min nacke och pussar mig över ansiktet hela tiden. Hon strålar. Jag känner hur mitt hjärta svämmar över av kärlek samtidigt som det svider att det har behövt vara så här. För det är ju inte bara jag som är drabbad. Djävla skitsjukdom.

Så nu vill jag ge er kvinnor dagens tips. Inget unikt. Inget nytt. Inget svårt. Det kan dock rädda ditt liv.

HEM OCH KLÄM!

1177 har en bra genomgång >>

Breast-scaping Funny Picture

I ain’t broke but I’m badly bent

Tisdag 19 november 2013. Dagen D. Eller dagen O som i operation kanske låter bättre. Jag sov hyfsat i de jättesköna sängarna på hotellet. Drömde om pyttipanna (But why? Ingen favorit precis…). Jag hoppade in i den rymliga duschen och tvättade mig med apotekets desinfecterandeinföroperationentvålsvamp. Med endast en kopp te i magen så drog jag in en sömndrucken pojkvän i taxin som tog oss till sjukhuset.

Uppe på avdelning 6 blev jag inskriven och fick ett dubbelrum. Kirurgavdelning är uppdelad på plastik, bröstoperationer, tarmoperationer samt akutkirurgi. Så snart jag slagit mig ner i rummet så kom en sjuksköterska med blommor inslagna till mig. Tre långskälkade, blodröda rosor skickade med bud av fina Sandra och Maggan. Hur gulligt som helst. Personal kom och gick i behagligt tempo. Chefen på avdelning kom in och fyllde i ett formulär om mig och min allmänhälsa. Allergier etc. Nadia, en sjuksköterska jag träffat dagen innan som skulle vara min ”egen” på avdelningen kom in och sa hej med ett varmt leende. Jag är nummer tre på operationsbordet idag berättade hon. ”Räkna med operation ca 13.30”. Klockan var bara nio så jag hängde in jackan i den därför avsedda garderoben och plockade lite med övernattningsväskan då panikattack nummer två dök upp. Precis som dagen innan så var det andnöd och illamående jag kände. En sjuksköterska hämtade en läkare, de tog blodtryck och mätte syresättningen i blodet. Ingen fara med något av värdena. Så fick jag ett lugnande piller och lite senare kopplade kroppen av. Märkligt det där. Jag känner mig förväntansfull och angelägen att få operationen gjord men ändå så tickar det på i bakhuvudet. Stress. Oro. Rädsla. Jag är trots allt ingen robot.

Wendel sitter och berättar roliga anekdoter om sin ungdom för att få mig att slappna av. Vi skrattar, om än lite spänt. Han kan inte riktigt förstå varför hela höger bröst måste ryka nu när tumören har krympt från fyra till en centimeter. Jag har tidigare känt mig missförstådd. Blivit arg. Inte känt mig respekterad. Nu kan jag härleda hans undran på ett annat sätt. Min känsla har ju från första stund varit att jag vill att bröstet ska bort. Och med det cancern. Tidigt fick jag förklarat att det är lättare med rekonstruktion om hela bröstet tas bort. Dessutom har nya rapporter visat att den så kallade tårtbitsoperationen inte alltid lyckas få bort all cancer. Varför chansa?

Klockan elva tittar Nadia in. ”Nu är det dags!” Oj, tidigare än väntat, vad skönt! Jag rullas ner till fjärde våningen och en stor sal med många sänger avskärmade med skynken i en beige ton. En narkosläkare sätter en slags bedövning nedanför nacken. Den ska räcka 12h, minst. ”Bring it on” säger jag till honom. Jag är inget fan av smärta. Kort därefter rullas jag in på operationssalen där vänliga ansikten skakar hand med mig och säger deras namn som jag ögonblickligen glömmer av. Min kirurg, Staffan Eriksson är också där och ler med sitt trygga leende. Några minuter senare sövs jag och det sista jag förnimmar innan jag slocknar är att en av sköterskorna stryker min kind och säger ”Du är så duktig Maj, så duktig…”

På uppvaket vaknar jag inte alls så groggy som personalen hade förvarnat om. Fylld med adrenalin och lättnad över att ha passerat ytterligare en milstolpe spanade jag efter någon att fråga den viktigaste frågan just nu: hade de funnit cancer i lymfkörtlarna eller ej? Jag får ett glas vatten och kort därpå kommer Staffan in i mitt bås och berättar att operationen gått bra, tre lymfkörtlar hade skickats till labb men ingen cancer var funnen där. Jag blundar. Andas. Jag tror jag andas för första gången på fem månader. Det känns så. Det känns som att jag har klivit ur en glasbubbla, ett liv på autopilot och kommit ut på andra sidan av tortyrtunnel med det bästa resultatet jag har kunnat önska mig hitintills. Vi kikar på såret och jag förbluffas över hur fint det är. Ett streck på 20 cm. Knappt svullet. Ett dränage har jag fått för att bli av med ev vätskebildning från såret.

Efter vad som känns som en evighet så rullas jag upp på ett alldeles eget rum. Wendel väntar där. Det första han säger är ”Nu, nu har du fått tillbaka din vanliga utstrålning, nu är du tillbaka…”

bild-45

En av alla underbara hälsningar som läker mig.
Tack Mysan! Tack alla!

Nästa uppehåll: Västerås!

Då var det dags. En lång väntan. En lång sommar och höst. Jag har betat av dagar och timmar. Fyllt dem med energigivande individer, kärleksfulla barn, mindre inspirerande sjukhusbesök och mer inspirerande händelser utanför sjukhusmiljön. Nåväl, till en början iallafall. Den senare delen av tiden har det sovits, vilats och inte mycket mer. Men nu. Nu är det det dags för operation.

Måndag morgon. Vi lämnar barnen på dagis, Wendel och jag.  Mormor skulle ta hand om dem medan jag var borta. Med stöd av vänner vid hämtning och lämning till dagis (Tack Noah!), samt nattning (Tack Caroline, Therese och Elise!). Flera har hört av sig om huruvida jag behöver hjälp, skänkt mig en tanke på sms och Facebook och till och med kommit förbi med gåvor och kramar.Vad rik jag är på varma, hjälpsamma människor. Hjärtat sväller av tacksamhet än en gång. Tåget marcherade punktligt iväg mot Västerås. Jag är förvånandsvärt lugn. Känner mig vaken och entusiastisk. Wendel är mer tillknäppt och spänd. En mer naturlig reaktion på tillvaron och det som komma skall noterar jag för mig själv. Förvånade inser vi att det inte finns någon bistro på tåget men det går ingen nöd på oss då vår fina granne Katarina skickat med oss hembakade bullar. Mums.

Resan tar 3,5h och tåget är, praktiskt taget, fullt av resenärer. Helt plötsligt känner jag hur det knyter sig i halsen. Jag får svårt att få luft. Känner mig svimfärdig… eller ska jag kräkas? Wendel lokaliserar snabbt närmsta WC. Den är så liten att jag har handfatet över låren när jag sitter på toaletten och spolar ljummet SJ-vatten på pulsådern vid handen. Det hjälper föga. Att det är en panikattack jag har fått förstår jag så sakterliga. Inget jag brukar få. Den klaustrofobiska känslan jag får på WC-n ökar snarare obehaget så jag återvänder till min plats mittemot Wendel och han instruerar mig sakta och tålmodigt i hur jag ska andas genom att själv visa. ”In genom näsan och -pffffffffffffffff- ut genom munnen. Vart efter släpper andnöden. Tack och lov.

Framme i Västerås tar vi bussen till sjukhuset. 4 hållplatser kostar 40 kr/person. Shit va dyrt! Efter en halvdan men gigantisk pizza så letar vi oss in på Västmanlands Sjukhus Bröstenhet. Snart kommer min underbara kontakt och tillika 2012 års Bröstsjuksköterska (den finaste utmärkelsen man kan få som sjuksköterska inom bröstcancergebitet): Elisabeth Stolpe Rados . Det var henne jag först pratade med vid kontakt på sjukhuset och hon har sedan, med jämna mellan rum, skickat mail eller ringt mig för att få information alternativt hört efter om hur jag mår. Underbar kvinna! Vi blir visade till ett ordinärt undersökningsrum. Dit kom också kirurg och tillika chefsläkare Staffan Eriksson som ska opererera mig dagen efter.

Staffan är lugn och saklig. Visar på tecknade bilder hur ingreppet ska ske. Ett snitt i bröstets underkant. Plocka ut de två lymfkörtlarna (i armhålan) som sitter närmast bröstet och omgående skicka dem på undersökning. Ett snitt i bröstets överkant. Resultatet av lymfkörtlarnas snabbanalys kommer tämligen omgående. Är de angripna av cancern tas ytterligare körtlar ut för analys för att se hur långt det har spridit sig. I värsta fall tas alla lymfkörtlarna ut. Risken för att cancern spridit sig till andra ställen i kroppen är då större. Sedan sys jag ihop. Cirka två timmar tar operationen.

Jag får frågan hur jag mår och hur jag mått det senaste halvåret. Jag berättar att jag kännt mig stark och samlad. Gråtit ibland och varit arg på slumpvis utvalda personer så som byggarbetare som inte håller ordning och tanter med rullatorer som eventellt kör för nära mig när jag är på Hemköp. ”Ja, också fick jag en panikattack imorse på tåget, inte så konstigt kanske…” Det håller Staffan med om och säger sedan utan att släppa min blick ”Ett annat sätt att få utlopp för rädsla och sorg är ju att agera och inte acceptera den situationen som du har hamnat i. Jag skulle med det, här och nu, vilja be om ursäkt för mina Göteborgskollegors handhavande av dig och din sjukdomssituation…” Ordens innebörd gick långsamt upp för mig. Oj… Oj! Det här betyder så mycket för mig. Även om jag vet att mycket har missköts av kirurgerna i Göteborg se Chockerande måndag och Overklig verklighet så fick jag nu en bekräftelse som gjorde mig alldelses varm och stolt. Stolt över mig själv.

Efter en rundvandning med inslag av idel leende personal, olika tester av blod, hjärta etc. så satte Wendel och jag oss i en taxi till hotellet vi skulle bo på. ”Hem till gården” bara namnet på boendet hade invaggat oss i en tro om att hemtrevnad och idyll skulle uppenbara sig. Det som jag så väl behöver de här synnerligen bisarra dygnen i mitt liv. Sinnesfrid i möjligaste mån. Och vet ni? Så blev det.

hemtillgården

Hem till gården i Västerås. Idyllernas idyll.

Vad gör vi med tiden…?

Sedan jag fick mitt besked om att knölen jag funnit i mitt högra bröst var cancer har det gått snart fem månader. Fem månader med en ny, oinbjuden gäst som har vänt upp och ner på min tillvaro. En gäst som har klampat in och gjort mig o mina kära oroliga, ledsna, förbannade och frustrerade.

Samtidigt har det kommit så otroligt mycket kärlek och visdom av allt det eländiga. En osinande ström av kärlek från alla jag känner och jag är så lyckligt lottad att få ha så många fina runt omkring mig som skänker tankar och styrka. Visdom i hur skört livet är.  Det vi ju alla vet men inte alltid fäster så mycket tankar vid. Istället ska det väljas nya Viasatpaket, drömmas om nästa resa, ifrågasätta huruvida det senaste karriärsdraget var tillräckligt bra eller ej och kanske funderas på vilken som blir den nästa dieten som verkligen kommer att ge den perfekta kroppen…

På radion hörde jag en man som diagnosterats med prostatacancer och han satte fingret på hur jag känner. För hans del så fick han sin dom för två år sedan där läkarna sa att han kommer att leva mellan tre månader och två år till. Just nu lever han på övertid, cancern kommer nämligen att överlista bromsmedicinen när som helst. Sex veckor åt gången. Tack och lov är det inte mitt liv. Min cancer är botbar. Det som fastnade i mitt hjärta var dock det många av oss skulle må bra av att uppskatta mer. Något som är ett framgångsrecept till att må bättre av om vi bara kunde tillåta oss att njuta mer av den. Jag talar om vardagen. Den bespottade, utmobbade och genomstressade vardagen. Det den här mannen sa var, att för honom är vardagen en fest. Och jag håller med. En helt vanlig måndag i november. Fördelen med min sjukskrivning är att jag har haft möjligheten att lämna mina barn på dagis vid halv nio och hämta dem vid trehugget. God tid för morgonsysslorna som leder till en angenäm morgon. Barn som fortfarande orkar leka efter de blir hämtade. Fiskpinnar med potatismos. Sortera tvätten. Hela familjen leker kurragömma. Badrummet dryper efter barnabad. En mysigt samtal med en vän. Visst drömmer jag om vita stränder och paraplydrinkar. Självklart ska vi ha drömmar som vi ibland når och ibland inte. Men. Uteslut inte för den sakens skull att njuta av vardagen. Att en helt vanlig dag faktiskt är en helt vanlig dag. Det finns så mycket att vara tacksam för. Eller hur?

Nu har jag bara en dryg vecka kvar tills mitt bröst ska opereras bort. Kusligt nära. Härligt nära. Det känns märkligt att räkna ned med så oerhört blandade känslor som jag har nu. Mest längtar jag. Snart ska cancereländet vara borta och det helt och hållet. Så får det bli.

Bild 4
En vanlig måndag i november – yippie!

Visst är det skönt att göra ingenting…

…och sedan vila lite.

Det var ett tag sedan jag skrev nu. Jag har de senaste veckorna hamnat i en slags Zombiemood. Jetlegs-jetty. Somnat med barnen, sovit tio timmar, morgonrush, lämnat på dagis, hem och sova igen, hämta på dagis, lägga barnen och mig själv några timmar senare. En inte helt stimulerande miljö. Inte mycket hjärnarbete förutom de underbart intensiva timmarna med barnen. Men ändå, ingen vuxenstimulans. Sömnig och uttråkad har jag lufsat mig genom dygnen. I bästa fall har jag lyckats luncha med god vän. När jag förra veckan träffade min onkolog berättade jag om tröttheten och hon sa, det föga uppmuntrande, att det visst är bra att vila men mindre sömnig kommer jag inte att bli. Sedan klämde hon på mitt sjuka bröst och sa att tumören är ca 10 mm nu (45 mm i juli, 19 mm i september). Hurra!

Hon sa också att mina bröst är fasta och då blev jag både glad o ledsen. Samtidigt liksom. En bröstcanceronkolog måste vet vad hon pratar om vad gäller olika bröstfastheter. Och så är det just bröstet som ska ryka. Operationsdatumet rycker närmre och det är svårt att förbereda sig mentalt på det brutala som kommer att ske. Så klart jag vill ha det överstökat. Jag är enormt nyfiken på vad de kommer att hitta. Hoppas att det är det absolut minimala. Bara en skrumpnad, död tumörskrutt och inget mer. Men först blir det sista cytostatikan. Imorgon kl 13.00. En resa i bergodalbana genom helvetesbiverkningarna väntar och, tillskillnad från första dosens biverkningar, håller de inte i sig en vecka utan tre. Ett år (!) tar det innan kroppen är helt återställd efter allt gift de har pumpat i mig.

Å andra sidan är jag tacksam och väl medveten om att det finns så många bra mediciner idag. De räddar ju faktiskt mitt liv. Förlänger det förhoppningsvis så pass att jag kan vara med om Adams pensionering om 63 år, hehehe!

En sak jag längtar efter att försjunka mig en bok. Jo ja, det finns mycket annat jag längtar efter också;  resa, resa, resa, en juste musikanläggning, återvända till jobbet eller varför inte en ljusblå Fiat 500 och framför allt att bli fri från sjukdomen… men under tiden hade det varit så härligt att bara försvinna in i en bok. De senaste två åren har jag lyckats läsa en, Hundraåringen som hoppade ut genom fönstret och försvann. Jag skrattade oavbrutet och förundrades det smått geniala upplägget. Förr läste jag någon bok i månaden i snitt. Nu somnar jag eller så så kan jag inte koncentrera mig. Det ska bli ändring på det. Jag ska ta mig för att läsa två böcker som en vän har skrivt. En tysk kriminalserie som blivit säljsuccé skriven av en småländsk tjej med tysk pojkvän. Hur coolt som helst. Måste tillägga stt huvudrollsinnehaverskans mulliga och glada småbarnsmamma är döpt efter mig. Och för er som inte vet; kriminalare läses alltid bäst på tyska. Det blir så skönt autentiskt då. Här finns (tysk) information om böckerna jag ämnar läsa >>

AMOR

Milano 2008. En av många favoriter i Italien.

Feelin’ hot, hot, hot!

Något jag varit riktigt dålig på genom tiderna är att svettas. Ni vet, så där så att det dryper om håret och rinner nedför ryggen. Åh nej, tro inte att jag har undvikt möjligheter till att svettas. Igenom året har det mesta provats på. Allt från jitterbugg via ridning till amerikansk fotboll. Tennis, kajak, simning… name it! Faktum är att jag njuter bäst av ett träningspass där huvudet förvandlas till en vinröd, kokande boll. Att få mig att passera en bastu är i princip omöjligt. Men att få igång svettkörtlarna är inte helt enkelt. Aldrig har jag feber heller. Jag kan känna mig hur sjuk som helst. Verkligen må jättedåligt i influensa, kräksjuka eller förkylning – men feber då? Icke.

Exempel. Med kära Tina på semester hamnar vi på ett Hamam. Vi sitter sida vid sida i en bastu som är mer än lovligt varm. Efter sisådär fem minuter så känner jag första svettdroppen sakterliga rulla ner längs ryggraden. ”Härligt!” tänker jag och vänder mig mot väninnan… ”Va, har du redan duschat?” utbrister jag förvånat när jag ser hur Tina blinkar bort droppar från ögonen, droppar som kommer från hennes redan plaskvåta hår. ”Eh, näe…” svarar hon förnärmat. När jag ser mig runt i bastun inser jag att det är hon som är normen och jag som är undantaget.

Liknande var det när jag tränade boxning på tidigt 2000tal. Vinröd blev jag i ansiktet. Pulsen maxad men max en svettring i storlek av en femkrona i armhålan. ”Ta i lite mer då!” frustade sparringpartnern Petri som efter ett pass närmast såg ut som han hoppat i poolen med kläderna på. Sur (i sinnet) la jag mig ner på golvet för att inte svimma av utmattning.

Det är inte hälsosamt att svettas så lite har jag förstått men nu har jag fått ändringen på det vill jag lova. Utan ansats till att vara i närheten av träning eller bastu så får jag nu helt oförberett svettbryt av den största sorten. Mitt i natten. Flera gånger. I soffan vid TV-n, vid kassan på Hemköp eller strosandes på gården iaktagandes barnen som busar. Värmevallningar jag aldrig upplevt förr. Mest är det huvudet som, trots brist på hår, sätter i gång att producera värme och svett. 800 grader – minst. Röda kinder, plaskvåt rygg på några sekunder samtidigt som huvudet täcks av små svettdroppar.

Naturligtvis är det en av biverkningarna av den kära cytostatikan jag får.  Klimakteriet har satts igång. Faktum är att jag efter den här medicineringen troligen är steril. Tack o lov gör det mig inget. Jag tackar min lyckliga stjärna för mina barn. Att jag hann få dem. Annars är processen snarare praktiskt om än klibbig. Åtminstone den sterila biten. En annan sideffekt av medicineringen är att mina egna kroppsdofter försvunnit. Svetten luktar inte liksom. Jag har förlorat min Majlukt och det känns märkligt. Naturligtvis kommer den tillbaka – säker med buller och bång – men just nu kan jag känna vis saknad av att inte ha en egen doft. Bara äckelsmaken i munnen dårå.

Barnens sätt att hålla igång och svettas görs numera genom überglada skutt i sängen medan diverse låtar av Abba spelas på YouTube. Efter veckor av ”Mamma Mia” så är det nu ”Ring Ring” som är den stora hiten. ”BABBA!” ropar Adam förtjust och sjunger ”Mamma Mia waaaj waaaaaj” med sin djupaste tvååringsröst samtidigt som han springer i cirklar. Alma kan jag resonera lite med iallafall och emellanåt går det att bryta ABBAtrenden mot ”Sweet home Alabama” eller ”Country Road” vars texter hon kan nääästan prickfritt. Tack dagis:-)

svett

  • För övrigt I. känner jag mig trött men taggad inför sista cytostatikan om två veckor.
  • För övrigt II måste jag, dagen då Nobelpriset i fysik delas ut, hålla med ett Facebookinlägg; Priset i Fysik borde gå till Alexander Skarsgård. Bättre fysik får man leta efter.

Tidigare äldre inlägg Nästa Nyare inlägg

%d bloggare gillar detta: